ARKIV - Denna del av webbplatsen uppdateras inte.

Wikileaks och informationsterrorismen

2010-12-09

Det som sker kring Wikileaks och dess uppträdande i världspolitiken verkar vara något som få av debattörerna och mediavetarna verkar begripa. Allt verkar overkligt, nästan farsartat - men egentligen är det ganska begripligt bara man vet vad Wikileaks är och inom vilken kultur/ideologi den hör hemma. Det som ställer till det är att man försöker sortera in företeelsen som journalism eller vanlig debatt. Själva vill de hävda sig värna demokrati - men om det är demokrati att bryta mot lagar i demokratiska stater kan man undra vad är demokrati. USA vill klassificera verksamheten som terrorism - men är det någon som fortfarande kan använda ordet terrorist utan att mena "någon jag inte gillar"?

Låt oss skapa lite ordning i denna förvirrade diskussion utan att vara naiv och tro att det finns någon som är den snälle och någon annan som är den stygge. I politik och debatt så har man sina mål, sitt sett att se på världen och tillgriper de medel man har för att nå de målen. Snygga ord som frihet, godhet och demokrati används bara för att rättfärdiga sina handlingar. Vad vi måste förstå är att det ökade flödet av information och spridandet av kunnande har förändrat världen - detta är spelet om makt i denna nya tid.

Det amerikanska kriget mot terrorism låter i sig som något vansinnigt - hur ska man kunna föra krig mot en terrorist? En terrorist är ju en person - vem som helst - som gör en handling som hotar lag och ordning. Men hur orimligt det än låter så är detta egentligen fullständigt rationellt. I det nya informationssamhället så är nämligen information som tidigare endast fanns tillgängligt för experter och statliga makthavare åtkomligt för en väldig mängd människor. Det krävs i dag inte en stat för att bygga bomber eller massförstörelsevapen. Gamla tiders säkerhetspolitik har handlat om att kartlägga vilka stater som kan utgöra ett hot - numera kan alla möjliga grupper utgöra det hotet. På så sätt är den amerikanska linjen begriplig. Nu kan man ju tycka att de flesta inte sysslar med sådant - men faktum är ju att det finns fanatiker. Tidigare har vi sett kommunister, fascister, islamister och separatister - men nya tider bjuder nya intressegrupper som går över gränsen. Vilka de blir vet vi ännu inte - numismatiker eller anakronister?

Wikileaks är ett barn av en kultur och politisk rörelse som har sina rötter i åttiotalet och nätets framväxt. Det är en frihetsidé med en extrem tolkning av Laissez faire liberalismen. Den kommer ur bland annat hackerrörelsen och anammade idéer ur GNU-rörelsen men kom att ta stegen bort från den då GNU-rörelsen inkluderade en del ansvarstankar. GNU var inte mot upphovsrätt i sig - man skulle bara använda sin upphovsrätt på ett generöst sätt. Nätliberalismen är emot ägande och emot ansvar. Den första tydliga manifesten var "Blue Ribbon Online Free Speech Campaign" - "information whants to be free" - en kampanj för folk ska få publicera vad som helst, hur som helst, utan ansvar. Tekniken ger möjlighet att kopiera hur som helst, att anonymt driva vilken linje som helst. Detta kallas då för en demokratisk rättighet - vad demokrati är kan man naturligtvis diskutera. Jag tycker personligen att valhemlighet känns ganska odemokratiskt till exempel. Det är yttrandefrihet som är på tal - men efter att Lars Vilks rasism ska kallas yttrandefrihet så kan vi ju konstatera att det gått troll i det begreppet också.

Det är många fina ord. Frihet, yttrandefrihet och demokrati. Sen har vi stora stygga USA och rädslan för storebror. Då kan man ju lätt tycka att Wikileaks är frihetens förkämpar - och det får man ju tycka om de för ens agenda, precis som att man kan heroisera al-Qaida om de står för samma värderingar som en själv. Några rörelser har tillgång till självmordskandidater, några har tillgång till hackers. Att smeta ner människor med lögner och sprida ut deras privatliv är bara lite mer västerländskt. Att DoS-angripa åklagarmyndigheten eller Mastercard är till och med fysisk terror. Att ingen diskuterar nätliberalernas ideologi är det konstiga. Vill vi låta vem som helst som kommer över uppgifter få göra vad de vill med dem? Jag är inte säker på att jag vill det. Om folk nu är så rädda för att Storebror ska jävlas med dig - varför är ingen rädd för tusentals lillebröder? Att stater är rädda för denna rörelse är begripligt. Inte för att jag alltid är så förtjust i den regim vi lever i men i varje fall så vet jag vilken den är. Att en massor av asociala personer ska få sabba för dem de är less på är naturligtvis inte ett bra alternativ - "Äh, en kille tyckte elräkningen blev för hög så han slog av alla Vattenfalls kraftverk". Vissa likheter finns med anarkismen - men även anarkismen innefattar även den en form av ansvar för andra.

Alltså - varför sprider Wikileaks denna information? För att underminera stadssystemen. Att de nu sprider information som saboterar den internationella diplomatin är begripligt - eftersom det endast är internationella samarbeten som kan hota deras agenda. Krig och konflikt underlättar för Nätliberalismen. Att staterna kommer att försöka försvara sig är oundvikligt - och jag tror inte att det blir någon splitring med tanke på vilket trams de "avslöjat" - Saudiarabien gillar inte Iran, Burma vill köpa Manchester United. Jag tror ärligt talat att det kommer att bli en internationell lagstiftning för nätet. Att man ostraffat ska kunna genomföra DoS attacker och överbelasta servrar är ju i sig konstig. Det har varit olagligt hur länge som helst - men man har inte kunnat göra något ändå. Att alla kommer att bli ansvariga för sina handlingar på nätet känns ganska vettigt - har varit med om allt möjligt konstigt. För den vanlige användaren kommer de i princip innebära att spam försvinner. Ok - nu har vi ju haft en diskussion om FRA och IPRED och allt vad det heter. Jag kan bara konstatera att de senaste händelserna gjorde att den debatten avslutades. Frihet har man alltid under ansvar. Att övervaka "allmänheten" på nätet kan ju verka bisarrt om inte "allmänheten" gör något. Om däremot några sprider hemligstämplade dokument och angriper rättsväsende och bankföretag med DoS-attacker så faller det argumentet. Vi är som barn som får ha knivar. Sen börjar en unge hugga mot andra. Då får vi inte ha knivar längre. Jag är ärligt talat inte positiv till att staterna styra informationsflödet - men om alternativet är att ligistgäng ska leka med nätet och hela samhällslivet, så är det kanske så det får lov att vara. Under en liten tid har vi haft möjlighet att hitta en smidig lösning - där individer kunde spåras men inte kartläggas. Jag hoppas verkligen inte att Wikileaks har för alltid stängt den möjligheten, men just nu så ser det ut som att övervakningen är här för att stanna.

Kategori: 

Illusionen om interaktivitet

2010-11-17

Man talar ofta om interaktiva medier i samma andetag som nya medier. Ofta så nämns användarskapat innehåll som den nya tidens melodi. Som om det fanns en kreativ skara som bara väntar på att bidra till kulturen och kunskapen, men allt är en illusion. Läsare läser och de som publicerar publicerar. Sen finns några som publicerar sig anonymt och låtsas vara "allmänheten".

De nya medierna har öppnat möjligheten att nå ut för många fler och till en lägre kostnad. Förut var det ett fåtal som kunde driva en tidning, i dag kan vem som helst starta en blogg. Detta är en stor förändring som leder till en enorm bredd och det är något gott. Men blanda inte ihop det med så kallat "användarskapat" innehåll. Det är ett brus som ligger och stör i de nya medierna. Fler och fler seriösa bloggar stänger av kommentarsfunktionen. Då vem som helst kan skapa en blogg kan man ju verkligen fråga sig varför det överhuvud taget skulle vara en poäng att kommentera en artikel eller en film på producentens sida och inte på sin egen blogg.

Vi tittar lite snabbt på statistik kring internetbeteenden. Att skriva i förhållandet till att bara läsa en artikel eller en blogg eller liknande ligger på tusendelar. Vi kan alltså konstatera att de som själva bidrar genom kommentarer är mindre än en procent av nätanvändarna. De flesta av dessa kommentarer är ofta anonyma. Om du har tillgång till ip-data kan du också konstatera att många av dessa anonyma använder flera olika alias i samma typ av frågor. Vad det handlar om är ett fåtal aktörer - man skulle kunna kalla dem aktivister eller fanatiker om man vill vara elak. Men man ska inte vara elak för många av dem är seriösa. Jag känner många aktörer och är själv aktör. Det kan röra sig om politisk engagerade, företagare eller vad det nu driver dem. Det är engagerade personer som utnyttjar de nya medierna. Utan aktörerna skulle det vara tyst. De är de som skapar innehållet på nätet, de är avsändarna i nya medier. Men de är inte "vem som helst".

Ta Wikipedia som exempel. Wikipedias mål är att "vem som helst" ska bidra med kunskap. Problemet är ju att "vem som helst" inte kan - det är experter som vet. De flesta har fått för sig saker, de tror. Alltså har de inget att bidra med, men vad vet de om det? Wikipedia bygger alltså på att folk som inte kan något ska gissa ihop artiklar tillsammans med andra som inte heller vet något. Nog för att det är en dum idé från början, det fungerar inte heller som det är tänkt. Det är nämligen inte så att "vem som helst" som skriver på Wikipedia. Det är aktörer. Wikipedia styrs av allianser av aktörer som tar kontrollen över speciella ämne på Wikipedia och låter andra i utbyte ta kontroll över sina områden. Dessa ser sedan till att ingen som driver en annan åsikt får utrycka sig.

Att Wikipedia skulle utvecklas till detta maktverktyg hade man kunnat förutsett, bara man insett att "vem som helst" inte skriver på nätet. Det är aktörer som skriver. Men genom att låtsas att de är någon annan så kan de representera en allmänhet. Jag läste i diskussionssidan för artikeln om en politisk organisation där en person som jag råkar veta sitter i organisationens styrelse nämnde att "De i organisationen" gjort en del ändringar och hur man borde ändra det. Den andre som redigerar sidan - och som också sitter i samma styrelse - höll med efter att han "kollat" upp det. Dessa charader är patetiska och man kan ju undra hur man kan lita på något som skrivs av anonyma, men det har jag skrivit om förut.

Det viktiga är att förstå att människor inte tycker om att stå på nätet för en åsikt om de inte får ut något av det. Detta är sunt, varför ska jag lägga ut mina åsikter som jag kan få skit för utan att det ger något? De som har valt att offentligt stå för sina åsikter är i en annan sitts. Generellt kan man ju undra varför folk skulle jobba gratis och ge bort sin tid genom att skriva kommentarer? Vad får de ut av det? Ärligt talat så måste ju de personer som ödslar tid på kommentarer slösa bort sin tid om de inte får ut något. Själva tanken på användarstyrt innehåll är dum och leder alltså till ett innehåll som bidras av folk som inte har något vettigt för sig eller som är aktörer som driver en linje på bred front på nätet. Dessa två vill vara anonyma för att agera - för att inte de seriösa läsarna ska genomskåda dem. Om man inte tillåter anonyma inlägg så får man inga kommentarer och dessutom skulle det ju synas att det inte finns är "vem som helst" som skriver. Alltså tiger dessa interaktiva medierna - annars finns de helt enkelt inte.

Kategori: 

Facebooks nedgång och fall

2010-10-17

Nu går det troll i Facebook-konceptet. Jag har på sistone sett en massa trams om att man ska använda Facebook för nätverksbygge - för marknadsföring. Som om någon skulle använda sitt födelsedagskalas för marknadsföring. Ack, så patetiskt. Problemet är ju att det är många drivna människor där ute som behöver komma ut i det nya samhället. Men det verkar vara lite svårt att skilja på moderna medier och sociala medier. Moderna medier är en nödvändighet för företag - sociala medier är ett skojigt begrepp för bondfångare.

Det åker alltså runt konsulter som försöker förmå företagare, hantverkare och alla andra att ägna tid och energi på Facebook - för att få kunder - för att synas. Jag ser alla dessa seriöst arbetande människor som kommer att slösa bort ett oändligt antal timmar på något som inte har med affärer att göra. Undra hur många konkurser detta kommer att leda till. Jo, jag vet - jag är en konsult som åker runt och säger att det är viktig för företag att synas på Webben. Men ska det vara så svårt att skilja på företaget och medarbetarna? Ska det vara så svårt att skilja på Facebook och Webben? Facebook är inte Webben, det är en webb 2.0 applikation.

Det tragiska är ju att man inte verkar veta vad Facebook är - men är man bondfångare så är man. Någon som säljer kurser i Facebook måste betraktas på samma sätt man skulle betrakta någon som sålde kurser i hur man sjunger i duschen - som en idiot. Facebook är i och för sig en bra grej, man håller sociala kontakter igång trots att man egentligen inte har tid. Med andra ord så får företag mer avslappnade och trygga medarbetare. Jag skulle nog tycka att det är helt självklart att man ska kunna använda Facebook på jobbet, på samma vis som att man ska få dricka kaffe. Att säga till sina medarbetare att de skall använda facebook för att lansera företaget är inte däremot bara löjligt. Det är bra för medarbetarna att motionera, men det finns ingen som skulle be sina anställda att lansera företaget på joggningturen.

Keerons femte lag:
När ett fenomen börjar säljas ut på bred front som universallösning så är dess framgångsaga all.

Facebook är slut. En massa stackare som inte har nått intresse av sociala forum kommer att försöka använda systemet till något det inte är till för. Alla kommer att bli irriterade och ägna sig åt något annat. Vad tar över? Jag vet inte, men det finns många goda initiativ där ute. Facebooks väldiga dominans gör att jag kan gissa att vi kommer att få en diversifierad marknad ett tag - olika typer av nätverk för olika syften eller något som påminner om syndikerade rssflöden.

Kategori: 

Vad är kvalité?

2010-08-20

Hör att man på ädreboendet Lindgården i Sundsvall måste upphöra med bjuda på hembakat fikabröd. Kommunen menar nämligen att man inte får bjuda de boende på något som man inte vet har bra kvalité. Ursäkta?

Blir mer och mer förvirrad över denna professionalisering. Snart får man väl inte dricka riktigt vatten ur brunnen eller äta egenodlad potatis. De ordnar ju regler för att vi ska få det sämmre och sämre - det kan man ju inte göra så mycket åt. Men problemet är ju när man ljuger om vad man sysslar med. Jag hör att man ska hindra folk från att elda med ved för miljöns skull! Ursäkta? Säg som det är - ljug inte.

Hur kan man påstå att det är kvalité på industriellt tillverkat bröd - jag kan se en massa saker i innehållsförteckningen som man inte använder när man bakar. Den bullängd en tant från PRO bakar lär innehålla normala saker man har i bullar - inte några konstiga tillsatser som ju livsmedelsverket anser vara bra. Det är ju ingen med normal inteligensnivå föredrar köpesbröd - det är ju en nödlösning. Varför inte det? Jo, det hembakade har ju så mycket högre kvalité. Att man kallar produkter som tillverkas på ett helt annat sätt med helt andra ingredienser för samma sak som orginalet uppfattar jag primärt som lurendrejeri. Men jag förstår att det är svårt att ta fram produkter i industriell skala på samma sätt som man egentligen ska göra. Jag kan förstå att man fuskar.

Men när pensionärerna i Sundsvall inte får äta hembakt för att man från kommunens sida måste vara säker på att de får dålig kvalíte - så är det det man ska säga.

Kategori: 

Dags för en ny Ni-reform?

2010-06-20

Det är över fyrtio år sedan du-reformen, och jag trodde inte att jag skulle föreslå att upphäva den men vi är med om en social förändring som Bo Rexed aldrig räknat med. I dagsläget har vi en mängd kommersiella aktörer som tränger in i människors privatliv och förstör vardagen genom att låtsas vara personliga. Försäljare och reklam som försöker förvirra oss att blanda ihop dem med våra nära och kära. I detta läge så ser jag faktiskt en ny ni-reform som ett alternativ.

Ni-reformen var en process på trettiotalet då man avskaffade tituleringen. Att vara tvungen att tilltala fint folk "Patron" och mindre fint folk "Mor" kan vi kanske vara utan. Ni-reformen innebar att alla tilltalades med "Ni" eller med herr/fru/fröken oavsett social status. Med andra ord använder man efternamn på personer som man inte "är du med". Att lägga bort titlarna, som tidigare var att sluta använda titlar, innebar då att sluta säga "Fru Andersson" och att börja säga "Lena" - man "spottar varandra i ansiktet". Du-reformen var att avskaffa "Niandet" - alltså att inte skilja på tilltalet mellan vänner och främlingar. Detta kan ju låta som en trevlig tanke - men ju mer vi ser på resultatet desto mer ser det ut som typisk utopistisk dröm från sextiotalet.

Det ringer i telefonen och en röst säger "Hej Keeron, hur är det. Det är Linus." Förvirrad försöker jag nu placera denne gamle vän som jag inte känner. Efter någon minut så visar det sig att han ljugit - han är inte en vänn utan en främling - han försöker sälja en produkt. Om jag händelsevis frågar efter hans efternamn så vägrar han till och med svara. Det kommer brev och mail från "Lena" och "Fredrik" - inte en aning vilka de är - men de tilltalar mig du. De till och med använder mitt fullständiga namn (för att eventuella kontrakt ska vara giltiga) - men mest duar de mig. Att de själva skulle berätta vad de heter är inte aktuellt - det verkar vara upp till mig att lista ut vem av Sveriges 21752 "Linus" som försöker sälja saker till mig.

För min del är det en ganska stor skillnad mellan mina vänner och mina affärskontakter. Sen har jag ett litet gränsland som är mina läsare - för det är ju lite mer personligt det erkänner jag även om jag inte känner dem. Med Facebook och andra sociala nätverk där de kalla kontakter för "vänner" så går den sociala inflationen vidare. Jag trodde i min enfald att man enbart skulle ha vänner på facebook och avböjde alla ytligt bekanta tills jag fick förklarat att "vänner" inte betyder vänner utan bekanta. Då undrar jag - vad ska jag använda för ord för riktiga vänner?

Nu börjar jag se en lösning. Vi återinför "Ni". Främmande människor får använda hela namnet eller titlarna "herr" och "fru" följt av efternamn - det där med "unge herrn" och "fröken" känns lite överkurs. Främlingar skall tilltalas med efternamn eller för och efternamn. Och om någon skulle använda enbart förnamn på antingen sig själv eller på er så svarar ni helt enkelt "Ursäkta, men är vi du med varandra?". Om alla telefonförsäljare tvingas presentera sig så kan de inte fortsätta - "Vänta nu, jag känner inte er - har ni inte tänkt att pressentera er?" - och alla förvirrade firmor som får tillbaka mail med svaret - "Jag är inte du med er." kommer att få sig en tankeställare. Ska man riktigt spydig så ska man skälla ut alla idioter som inte kan använda genus på "Bästa/Bäste" fast det är lite överkurs.

Du-reformen hade en god avsikt, men man räknade inte med ett samhälle där villt främmande människor skulle ha tillgång till alla personuppgifter och dessutom kunna nässla sig in i vardagen och utge sig för att vara bekanta. Om nu butiksbiträden har börjat nia folk så kanske man bara ska hänga på och tilltala dem "fröken" - det kan ses som ett sätt för dem att skilja på kunder och sina vänner. Det måste man ju kunna tillåta dem - och dessutom så kan vi ju kräva samma artighet i hela affärslivet - att man använder fullständigt namn när man talar med främlingar.

Kategori: 

Detta är skamligt

2010-05-31

Tidigt i morse bordade Israel konvojen "Ship to Gaza" och dödade åtminstonde ett tiotal och skadade många fler. Jag brukar inte skriva i politiska ämnen, men detta är ett brott mot internationell rätt. Mord är mord.

Att borda ett skepp på internationellt vatten, att döda civila, utländska hjälparbetare är kapning, piratverksamhet och brott mot alla internationella lagar. Det kan inte försvaras.

Detta är skamligt. Det är inte bara så att jag har vänner ombord, det är inte så att det är ett aktuellt ämne, det handlar om att visa vad man står för. Jag brukar inte vilja se mellanösterkonflikterna i svart eller vitt. Jag har kunnat försvara Israels rätt att existera - men vem kan försvara en piratregim? Kritik mot Israels politik och deras behandling av palestinier handlar om att de skulle mörda och förtrycka utan urskiljning, utan respekt för lagar. Denna kritik kan i dag inte längre bemötas. Detta är mord - detta är terror.

Kategori: 

Wikipedia - Okunnighet är styrka

2010-04-04

Efter Climategate när forskarna fuskade med sanningen genom att ändra på Wikipedia och då man i åratal vet att brittiska underrättelsetjänsten använder Wikipedia för att dölja sina misstag så kunde man tycka att förtroendet skulle ha gett upp. Att människor fortfarande vill sätta något värde till en sådan propagandamaskin när vi vet att det finns konsulter som arbetar med att föra ut budskap på wikipedia är obegripligt. För att förstå detta måste vi komma ihåg att hjärntvätten pågått under ett tiotal år. Man vänjer sig vid att andra säger åt en vad man ska tro - om vi inte hade Wikipedia att tro på, vad skulle finnas då? I år är det 60 år sedan George Orwell dog. Att det inte skulle behövas någon Storebror utan att det räcker att tro på det gemensamma projektet hade nog inte ens han kunnat förutsäga. "Alla kan redigera" är som ni vet nyspråk för "Vi kan redigera" - men det är ju så att "alla djur är lika, men några är mer lika än andra". Ordet "alla" finns för övrigt inte med på Wikipedia - så betydelsen är tydlig. "Alla" = makten.

Alla kan redigera, men några kan redigera mer än andra.

Någon säger att Wikipedia åtminstone innehåller viss kunskap - om än att man måste vara kritisk. Den som säger så vet inte ett dyft om kunskapsteori. Kunskap förutsätter en viss bas av kriterier som Wikipedia inte uppfyller. Wikipedia är bara en mängd meningslös data utan innebörd.

Wikipedia skrivs av anonyma författare. Något jag nämnde i ett tidigare inlägg är otyget anonymitet - att man i modern språkfilosofi utifrån filosofer som Wittgenstein och Searle är eniga om att ett uttalande har en betydelse utifrån vem som är avsändare - vem som talar - och kontext - i vilket sammanhang det sägs. Så är inte uttalanden i Wikipedia konstituerade. Avsändare är "mystiska alias" och det alltigenom närvarande samförståndet. Med andra ord talar Wikipedia med samma anonyma röst som Bibelns eller från Partiet i totalitära stater - en sådan röst som inte kan ifrågasättas. Med andra ord gör inte Wikipedia anspråk på vara kunskap utan att vara dogm.

Om vi ändå fortsätter ge Wikipedias påståenden en chans som kunskap så brukar man kräva av kunskap att man ska kunna redovisa källor - källor till analys och källor till empiriska data. Dessa saknas fullständigt. "Vänta", säger någon, "det står ju Källor längre ned"? Nåja, för det första så brukar ju dessa källor varken belägga vad man just vill säga eller vara valda utifrån något annat kriterium än att de just stödjer ståndpunkten. Men problemet är att de flesta så kallade "Källor" inte är källor. Jag talar då om länkar till annat material på nätet. Dessa är nämligen markerade med det digitala märket rel="nofollow" (gå till visa källa och läs sidan i html-kod). I html-standarden, alltså när man skriver hemsidor, så finns möjligheten att länka till sådant man inte litar på men ändå friskriva sig. Detta gör Wikipedia genomgående på alla länkar, egentligen för att på så sätt komma högre på Google-sökningar. Men vad de samtidigt gör är att de hävdar att de inte själva tror på vad som står på stället de länkar till. Alltså hävdar de själva att det inte är en källa.

Kategori: 

Dekategoriseringen av samtiden

2010-03-04

Informationssamhället kom och tekniken gav oss redskap som vi kan använda för att lättare hitta det vi behöver. Vi kan. Men vi väljer att använda det för att göra det svårare, eller för att vara korrekt, de som bygger upp samhällets strukturer väljer det. Var och en skulle nog föredra att hitta de man letar efter. Detta grundar sig i det att jag som vanligt jagat runt efter saker i butiker, och då järnhandeln inte längre säljer skruvar och bensinmacken inte längre säljer biltillbehör hamnat på Lidl. Jag har tidigare skrivit om de så kallade taggmolnen, denna text anknyter till det ämnet.

Aristoteles grundade den västerländska tankemodellen på att kategorisera saker. Genom att dela in saker i kategorier och subkategorier så skapar vi en ordning i en annars ganska rörig värld. Stora delar av västerländsk bildning handlar om att förstå dessa kategorier. Som jag nämnde i Slavar under strukturen så har man börjat frångå denna struktur till förmån för godtyckliga taxonomier. Man dekategoriserar världen. Detta är naturligtvis en fullständigt rimlig konsekvens av postmodernismen - problemet är naturligtvis att det kommer att leda till ett icke livskraftigt samhälle och människors död. Vår överlevnad har alltid byggt på att skilja på giftigt och ätligt eller husdjur och rovdjur, och detta må vara godtyckliga kategorier eller sociala konstruktioner - naturen har sin gång likväl.

I det ena eller andra systemet har man idag databaser - databaser som man rimligen skulle kunna söka efter i på vilket sätt man vill. Kostruktörerna av gränssnitten begränsar oss dock. De väljer ut endast ett sätt att söka, oftast det minst rimliga. En vanlig brist är till exempel möjligheten att välja språk. Till exempel iTunes saknar den möjligheten - nu är det ju ganska vanligt att de som talar svenska vill höra musik på svenska och de som talar japanska vill höra musik på japanska. Det kan ju vara kul att byta - men det är inte en orimlig tanke. Istället får jag välja i deras genrer - 14 stycken som är väldigt oprecisa, ofta lyckas de sätta olika genre på samma artist. De urvalskriterier som finns brukar inte ens fungera. Det brukar sluta med att man får dumpa en hel produktdatabas och sitta och ögna igenom den för hand.

På Systembolaget sorterar man numera vinen efter pris - så instinktivt. Man förväntas att om man springer in och ska ha en Rioja Alta så vet man vilket pris det har? Vad sägs om att det kommer från Spanien? På ett av de bibliotek jag brukar besöka så har man skippat ämnesordningen. Jag är själv kritisk SAB systemet - men det är i alla fall ett system. Nej, istället så ställs böckerna utifrån vad något tror är "vad man nog letar efter samtidigt"! Är det bara en kund på biblioteket eller? Letar alla samma sak? Jag tycker att ett sådant resonemang ska formuleras "Vad vi vill att du ska leta efter". Resultatet är att språkvetenskapliga böcker står bland romaner, folkdiktning står på barnavdelningen och geografiavdelningen är fullständigt utspridd över hela bibliotektet. På varuhuset (dit man nu måste gå för att köpa byggmaterial sedan järnhandeln endast säljer högtryckstvättar) har man dessutom fått för sig att kunderna blir mycket gladare att plocka saker ur korgar som saknar ordning än att det finns en struktur och att saker ligger på hyllor (för att det är just på grund av att det är stökigt som folk handlar på Ö&B eller?). Resultatet är att för att hitta skruvöglor måste man alltså springa längs dessa rader med korgar för att hitta skruvöglor. Alltså samma metod som i fallet med databaserna.

I rimlighetens namn så borde modern teknik kunna returnera en butik som har den varan jag letar efter. Men med tanke på att Eniro och Hitta och vad de nu heter alltid returnerar butiker med varken rätt verksamhet eller rätt geografiskt område så vore det för mycket att hoppas på. Nej, Googles vars resultat börjar glida bort mer och mer från ämnesområden och som ju prioriterar sidor som andra gillar är ett av de värsta exemplen. Inte nog med att den föreslår - "Jag tycker att du ska söka på det här istället" - hur kan man komma på en sådan funktion? Dessutom saknas alla rimliga filter. Språk finns ju, men vore ämne för mycket att be om? Varför kan jag till exempel inte filtrera bort alla kommersiella aktörer? Eller varför kan jag inte få resultaten i omvänd ordning? Sämst resultat först? Jag tror ofta jag skulle gilla det Google tyckte var sämst. Eller varför inte en Aristotelisk sökmotor? "Söker du något levande eller icke-levande?" Det skulle inte vara svårt att hitta rätt sorts äpplen då inte.

Vad som händer är att allt dekategoriseras. Att känna till kategorier är ett kontrollmedel. Dekategoriseringen är ett sätt att frånta individen kontrollen och därigenom göra honom till en bra kund. Detta är i och för sig ett felslut eftersom kunden som går in i en butik och ska ha en skruvögla och får veta att det i nog är samma sak som en hjulbult kommer inte att köpa en hjulbult. Han kommer att bli sur och gå hem. Men detta ändrar inte utvecklingen. Problemet är att människor som är med om dekategoriseringen accepterar den och inte ser den som ett problem. Man betraktar det som en jämlikhetsfråga - nu har alla lika svårt att hitta på biblioteket. Skatteverkets hemsida på nätet är bra - nu kan ingen hitta informationen. Problemet är ju att det inte heller går att lära sig. I ett samhälle där inte alla har lärt sig kategorierna så kan vi ju åtminstone ha studiecirklar. I ett samhälle där allt framträder i en dekategoriserad soppa och där informationens framträdande är lika sporadiskt som höststormar eller jordbävningar så befinner sig individen i samma situation som de forntida människor som ännu ej vunnit någon kultur.

Kategori: 

Anonymiteten på nätet

2010-02-20

Hörde en intressant diskussion i P1. Man diskuterade troll, det vill folk som skriver elaka kommentarer bara för att de inte har något liv. Då nu de flesta som har en blogg har det för att de inte har ett liv så undrar jag vad som är problemet. Det finns bra och seriösa bloggar - men de är i minoritet. Då och då finns en intressant debatt. Men många bloggare och kommentatorer lider av en anonymitetssjuka. De skriver inte vad de heter - de skriver nått slags alias. Som om någon överhuvudtaget bryr sig om något som sägs utan avsändare.

Om någon av er råkar följa den här bloggen (idiotisk formulering eftersom enbart de som saknar liv "följer bloggar", de normala kommer till en blogg när de letar på ett ämne) vet att den inte har särskilt många kommentarer. Detta är inte riktigt sanningsenligt - jag tar nämligen bort nästan alla kommentarer jag får. Detta på grund av den enkla regeln att man ska uppge sitt riktiga namn. Det kommer nästan aldrig kommentarer från människor som står för det de skriver. Jag har faktiskt raderat en hel del kommentarer som jag faktiskt gillade. Ärligt talat har jag inte modererat bort någon som uppget sitt riktiga namn. Jag fäster inte heller någon vikt vid texter som "ingen" skrivit. Jag tror att det enbart är på grund av detta som jag sluppit trams i bloggen. I och för sig har jag blivit av med några "seriösa" kommentarer, men min poäng är att något utan avsändare kan inte vara seriöst.

På nätet kan man använda alias. När alla skulle ha hotmailkonto så tog "sven" och "karin" slut ganska fort, då blev folk Gnuggan24. Att vi i dag fortsätter på detta sätt är barnsligt. Man verkar bråka om rätten till alias till på köpen - vem som egentligen är "mymlan". Det kan jag berätta - det är en figur som finns i Tove Jansons böcker. Att på nått sätt tro att man har rätt till ett alias är ju ännu löjligare. "Du kan inte kalla dig Vän av ordning - det är ju jag som är Vän av ordning."

En blogg menar man nog ska vara någon slags debatt - så har jag försökt använda min blogg i alla fall. Men om man ska ha den attityden så borde man inte acceptera anonymitet. Meddelanden utan tydlig avsändare är inte bara fega och opålitliga, de går faktiskt inte att förstå. Om man har lite koll på Heidegger, Habermas eller Wittgenstein så vet man att en text utan kontext saknar betydelse. Om man skakar ett alfapet och sedan så står det "DU ÄR EN KANIN" - vad betyder det? Ingenting, eftersom det inte finns en avsändare. Alltså, en kommentar från någon läsaren inte kan identifiera betyder faktiskt ingenting.

Jag tror att om man helt enkelt använde denna enkla princip på bloggar, i forum och så vidare så skulle vi slippa trams och få seriösa debatter. Sidor ska ha ansvariga utgivare och inlägg ska ha avsändare - kan det vara så svårt?

Kategori: 

Den stora trollningen av Facebook Julen 2009

2010-01-16

Under den senaste månaden har jag hållit ögonen på ett stort trollningsprojekt riktade mot internetsiten Facebook. En grupp på runt ett tjugotal personer samlade på forumet Flashback har startat grupper som lockat medlemmar för att sendan byta rubrik på gruppen och reta upp medlemmarna. I media har det kallats "Gruppkapning" - men det rör sig om ett byte av namn på en grupp man själv "äger".

Dessa "troll" har roat sig genom att skratta åt facebookanvändarnas oreflekterade hysteriska reaktioner och facebookanvändarna har roat sig (även om de inte skulle använda det ordet) genom att engagera sig och skriva svordommar i grupperna. Det de flesta gör när de inser att de blivit lurade att gå med i en grupp av typen "För varje medlem så får barnen i Afrika 1 dl vatten." är att inse att de var naiva och lämnar snabbt gruppen när den plötsligt heter "Vi som firar jul för att hylla Hitler". Några sätter igång att bli upprörda, och då får trollen ha roligt. Detta är helt enkelt ganska osmaklig och barnslig humor, men jag vill se detta i ett lite större perspektiv - jag ser hur tingen förändras.

Facebook är ett företag som har kommit på ett sätt att komma åt enorma mängder av persolig information, och genom att folk frivilligt lägger upp uppgifter, åsikter och foton för att "visa upp sig för sina kompisar" ger facebook tillgång till värdens största åsiktsregister. Detta gör att de kan sälja uppgifter vidare. Man ges även möjligheten att visa sina åsikter genom att gå med i så kallade grupper, dessa skapas av användarna själva. Detta är för att man facebook skall kunna sälja reklam till "alla som är med i grupper för bilintresserade". Problemet är att folk inte är medvetna om konceptet. Vissa får ett osunt beroende av Facebook - några tror att det som står på facebook skulle vara sant. Att man naturligtvis inte skriver i sin status att man "Har en könsjukdom" eller att man inte lägger ut foton som man inte gillar är begripligt. Många är dock väldigt omedvetna om vad det gör. Många blandar ihop denna internetsida där vem som helst kan skriva vad som helst med verkligheten. Under några år har massmedia lanserar nyheter i stil med "Det finns en hemsida om ..." och numera har de blivit så löjliga att de rapporterar "Det finns en grupp på facebook som tycker...". Att dagens medier inte rapporterar verkliga nyheter utan bara snömos vet vi i och för sig.

I denna hysteri så sätter några igång med internettrolling - ganska begripligt. Trolling är en term från internetforum när någon genom att kasta ut provokationer försöker få någon att nappa och bli förbannad. Ordet har alltså egentligen med trålning=fiske att göra - men det blir ju lite skoj om man kallar personen för ett troll. Därav uppmaningen "Don´t feed the troll", "Mata inte trollet". Vanligen brukar folk som har så lite att göra att deras stora nöje är att reta andra vara ganska ensamma, men numera kan man uppenbarligen organisera sig. På en diskutionstråd på Flashback har jag följt detta projekt. Dessa människor har inget liv - helt uppenbart. Men det viktiga är ju att de driver med andra människor som inte har ett liv. Att uppröra sig över gruppen "Anders Eklund önskar alla småflickor där ute en riktigt God Jul"[Sic] visar ju på att man missat poängen - en facebookgrupp är inte på riktigt. För att dra till sig så många som möjligt så skapar de ganska patetiska grupper "Vi som är emot barn misshadel"[Sic] - så det är ju inte så att de direkt förstör någon seriös diskussion. Att byta namn till "PRIS - Pedofilers rätt i samhället." är naturligtvis ganska osmakligt, men naturligvis finns inte den organisatioen i verklighetet. De "troll" som finns på dessa grupper som påstår sig vara pedofiler eller vara "Anders Eklund" eller "Helge Fossmo" är ju naturligtvis fejk. Att genomskåda att en person inte finns på riktigt utan är ett troll är ganska enkelt - även om han påstår att hon heter Sofia Eriksson. Om man inte klarar av att förstå detta så kanske man behöver denna läxa? Det är naturligtvis inte kul att bli trollad - man inser att man varit naiv, men det har ju egentligen inte hänt något. De bryter inte mot några lagar - man får propagera för vilka åsikter man vill. Jag är personligen inte för total yttrandefrihet, men så är lagen. Då de dessutom inte tycker det så är det lite konstigt att bry sig.

Om jag då ser på Facebook och det fruktansvärt osunda förhållningssätt folk har till den så är det kanske en rimlig utveckling. Flashbacktrollen skapade bland annat grupperna Killarna mot tjejerna och lyckades samla totalt 100 000 medlemmar för att sedan byta namn till "Vi som har haft sex med våra föräldrar" och "Vi som fått HIV på Thailandssemestern". I Aftonbladet skrev de i torsdags om att "Theresé hamnade i pedofilgrupp" och att de i gruppen lagt ut bilder på hennes barn. Det är ju inte särskillt trevligt, jag försvarar det inte på något sätt - problemet är ju att hon själv lagt bilderna på Facebook - vilket gör att de får användas av alla som hon låter se bilderna. Vad som händer är att verkligheten uppenbaras. Det kanske är bättre att några troll som bara driver med folk använder bilderna så att folk lär sig. De verkliga sjuka jävlarna har troligen suttit och snott badbilder på småbarn i åratal, för att inte tala om vad Facebook själva gör med folks foton.

Med andra ord - i sämsta fall kommer detta att leda till att folk skärper sig på sidor som Facebook. I bästa fall får detta folk att sluta tramsa med Facebook och göra saker på riktigt. Jo, jag ser själv positiva saker med Facebook - jag har fått ny kontakt med en del gamla vänner. Men i stort är det naturligtvis trams och en tidstjuv. Rovdjur är bra för de tar bort sjuka djur och gör viltstammen starkare. Internettrollen i denna form visar på svagheter i folks beteenden. Personligen tycker jag inte det är roligt, jag fattar inte hur trollen fungerar, men det är kanske för att jag har ett liv. Men de fyller en funktion, på samma sätt som sjukdom och krig. Ju fler som blir trollade, ju större blir denna grupp. Jag tycker man kan hoppas på en trend som löper över och punkterar de andra två informationsbovarna i ondskans triad - Google och Wikipedia. En ordentlig Wikipediatrollning? Det tror jag skulle göra susen.

Kategori: 

Sidor

Subscribe to Tydor av tidens tecken