Tydor av tidens tecken

Jag får en och annan recension på den tre år gamla "På jordfast grund" men jag brukar inte kommentera dem - boken säljer ju som smör och jag får in en massa positiva läsarreaktioner. Då Nikanor Teratologen var klasskamrat med min bror så kanske det är rimligt att ta upp hans recension i Tidningen Kulturen - jag kan nog inte säga att jag fått någon favör på grund av brorsan i alla fall. Verkar som han gillar boken lite men måste såga den för att den är religiös. Recentionen hade nog kunat göra mig orolig om jag fått den i ett tidigare stadium - som det nu är så känns det mest lite orginelt med någon som är lite negativ.

Han har lite svårt för språket - det kan man ju säga vad man vill om - jag gjorde ett val att använda klassisk skrivspråkssvenska vilket har irriterat många modernister. I Kärlekens bok väljer jag ju talspråk istället. På jordfast grund bygger på arkaiserande metaforspråk - annars går den inte att skriva, men man behöver inte gilla det heller. Att han inte är insatt i ämnet är ju uppenbart då han tycker att jag är "övermaga" när jag säger att det inte skrivits några andra böcker om hedendom. Så är det - det är verkligen inte mitt fel - och hade det inte varit så så hade jag sluppit skriva den boken.
Att i mina böcker efterlysa något fornisländskt eller fornnordiskt är en väldigt konstig ambition Teratologen har. Vet inte riktigt varifrån han fått den. Han verkar besviken att hos en person som hatar nationalromantik och fornnordiskhet inte hitta det samma. Det känns som att han letat efter något annat, särskilt när han undrar varför man i hedendomen ska tro på något övernaturligt - att det är det religion handlar om har kanske med saken att göra? Att hedendom har en föreställning om ett efterliv är knappast New Age - däremot Nikanor Teratologens egna idéer om att hedendom är hedonistiskt - det är New Age. Och att göra en Nietzschiansk tolkning av trettiosjunde räften; ack så pretentiöst. Naturligtvist så är det svårt för någon som inte är insatt att förstå att boken i stora drag inte är skriven symboliskt. Det kan vara svårt att förstå ett metaforspråk om man rör ihop det med en massa fornnordiskhet. Luddigheten är ett problem med den boken men den gick inte att skriva på så många andra sätt så man får stå ut med att vissa inte förstår, eller som jag skrev: "för er blott klanger och sång, för oss ord och sanning"

Så bryr jag mig? Knappast, recensionen påminner om den jag fick från bibliotekstjänst där en totalt oinsatt recensent klagar på att min bok inte speglar hans egen livsåskådning. Intressant att jag kan läsa både kristna och ateister och tolka deras texter i deras kontext men en sekulär ateist klarar inte av att läsa en hednisk bok utan att ge utryck för sin egen personliga existenskris. Det tråkiga är ju att den som läser recensionen inte får ut något av den. Med tanke på att boken är en försäljningssuccé och har fått ett så pass bra rykte så känner jag att jag skrivit en bra bok. Att recensenten reagerar som han gör är ju ett tecken på att boken fortfarande behövs - för att konfrontera fördomar om hedendom - den går snart på en ny tryckning.

Harald Holmberg i Västerbotten får inte hugga sin skog som han vill, ta de träd som är lämpliga att ta. Det är en traditionell metod som man använt i alla tider. Nej säger skogsvårdsstyrelsen och länsrätten. Man måste kalhugga. Staten ska lägga sig i allt. Haralds metod är bättre för skogen, mångfalden, ja forskning menar till och med att man får bättre produktion - men nej, regeln är att man måste kalhugga. Av någon anledning tror man att det ger mer virke - och det måste staten värna. Är det någon som tycker att kalhyggen är vackra? Finns det någon som tror att virkesåkrar är ett naturligt fenomen?

Alltså, en person vill sköta om sin skog på ett traditionellt beprövat, produktivt, miljövänligt, resursefektivt och hederligt sätt - då skall han bekämpas. Nej, myndigheten ska säga åt honom vilka träd han ska såga ner. Är det kommunism eller faschism - jag vet inte men vill vi leva i ett sånt här samhälle? Nej, stå på dig Harald - världen behöver fler som dig.

De som har diagnosen ADHD ska få det svårt att få körkort. Lite intressant, varför ska det inte påverka vad man har för musikstil eller färg på auran? Jo, nu har man börjat betrakta diagnoser (det vill säga typifiering av människor efter ett godtyckligt mönster) som en slags sjukdom. ADHD är en klassificering som man gjort efter hur vissa tycker att man ska vara. Ungefär som dyslexi - det är inte heller en sjukdom, man råkar bara ha svårt för något som många tycker är viktigt. Tänk om man inte ska få körkort för att man inte är som folk tycker att man ska vara, då är det väll lika bra att spanska inkvisitionen får sköta uppkörningarna, eller.

ADHD, DAMP, dyslexi, aspergers och vad det nu kallas är stigmata som visar på att man är fel. Några syndabockar får visa samhällets baksida genom att sedan offras för alla andras välmående. Det är inte något fel på dem, de är bara inte som andra vill att de ska vara. Så om någon inte tycker om hur andra är så ska de mobbas. De som inte passar in ska inte ha rätt till körkort, vi får väll se vad nästa steg är. Ärligt talat ser jag inte så stor skillnad mot trettiotalets tyskland. Var det inte Hitler som sa:

Jag höll väldigt länge på med Svenska Visor men gick sedan över till folkvisor och folkmusik. Det är lite roligt att se att folkmusikartister nu övergår till vismusik, särskilt då jag minns hur man bemöttes med visbakgrund inom folkmusikvärlden för bara några år sedan. Hörde att Emma Härdelin sjunger Karlfeldt tillsamman med Lars Anders Johansson (med den intressanta bloggen Slottet i saknadens dalar för övrigt) och det låter bra. Sofia Karlsson som för några år sedan var en nästan okänd folkmusikartist har numera sadlat om och är sjunger i svensk vistradition. Detta är inte menat som kritik, hon är nog den bästa artisten i den genren just nu. Ja skulle nog säga att det var ett bra val - hon är bättre inom svensk visa än inom folkmusik (hon var inte dålig på det, missförstå mig rätt).
För trettio-tjugo år sedan gick många från folkmusiken till Jazzen, Lena Willemark och Åsa Ginder och många fler. Många gånger kan det handla om någon slags Fussion - jazz och folkmusik, rock och folkmusik, fast i detta fall är det inte så. Jag tror det handlar om att om man vill vara professionell artist så är inte folkmusik särskilt lönsamt. Man kan åka runt halva året kanske till folk som inte vill köpa skivorna utan lära sig låtarna på evenemang som inte nämns i tidningarna. Man kan inte klandra dem - man måste faktisk leva. Folkmusiken är som punken, den är inte lika mycket sig själv om man inte är amatör. Men visst vore det roligt med fler artister som kunde leva på folkmusik - men det sker nog inte före folkmusiken gör sig av med museeriet.