Blev intervjuad i egenskap av hedning i programmet Honung i lokalradion i dag. Man kan lyssna på intervjun på nätet i några dar, klicka här. Tror det blev ganska bra, man missar alltid på nått i direktsändning. Lite kort blev det, han inte berätta så mycket, svårt att få det intressant då. Man får vara nöjd ändå. Men jag vill ha en så bra mikrofon till Hednisk Andakt - vilken skillnad.

Numera är vänskap inte längre accepterat - man skall ha sexuella relationer med alla. Knullkompis ska man vara, och eventuella känslor av vänskap kallas för sexuella läggningar. Förut kunde man ha nära vänner, och dessa relationer kunde bli väldigt djupa. Numera kan man av någon anledning bara ha en djup relation med de man delar säng med. Helt plötsligt måste man vara vän med sin älskade - vad är det för idé? Kärlek är en helt annan process med helt andra krav. Män har genom tiderna kunnat utveckla starka förtroende i vänskapsrelationer och kvinnors nära relationer har alltid varit något unikt. Att kvinnor höll handen och kysste varandra var tydliga tecken på starka band - fram till nu. Nu är alla människor som känner vänskap till någon av samma kön homosexuella, eller bisexuella eller vad det nu heter. Men vänskap är något som är viktigt. Vänskap är ofta starkare än kärlek. Att jag tycker väldigt mycket om en människa är inte samma sak som att jag måste dela kroppsvätskor med den personen, det är en så tråkig utveckling. Begreppet kullkompis är lika tråkigt. Och man börjar förvrida synen på det förflutna. Selma Lagerlöf hade ett par väninnor som hon höll av väldigt mycket (och som hon spelade ut mot varandra som kvinnor ibland gör). Dessa relationer spelade stor roll i hennes liv på det sätt som vänskap ofta gör. Men, nej, det skall sexualiseras. Varför? En av de viktigaste relationer vi har, vänskapen, den nära vännen, försvinner. Blir vi inte handikappade då? Och kraven på att ha sexuellt umgänge med alla som vi vill visa att vi tycker om - kan det vara bra? Detta är inte en tid av frihet utan en tid av sexuellt tvång, och ett förbud mot vänskap. Vi har bara fått lära oss att krig är fred och att frihet är slaveri.

Nationalsången är ju något som har en konstig historia. Igår var det studentavslutning och mina glada elever sjöng för gladan hals. När alla stod och väntade på utsläpp så skanderade de studentsånger av alla de slag. Så helt plötsligt så började allihopa tillsammans sjunga "Du gamla, du fria". Och ja, de kunde den. Studenter som sjunger nationalsången är något som inte inträffat under hela min livstid. Under förtio- och femtiotalet vet jag att det förekom i hög grad, men sedan dött bort med nationalismen. Det är ju trevligt att visan inte enbart skrålas av kortklippta, berusade människor som inte kan texten - men dess laddning har ändrats genom åren. Jag vet inte hur man ska tolka detta - men något har helt uppenbarligen hänt. Föredrar personligen "Så rider jag mig genom sjumilaskog", men det är jag det.

Så var det klart - första avsnittet av Hednisk Andakt. Den ligger ute sedan nått dygn på Radio Hedendom. Är inte helt nöjd med ljudet, det får bli lite bättre till nästa gång - det funkar på låg volym - men kör man det i en stereo så hör man luftpuffar. Annars är jag dock nöjd - jag tror det kan bli en bra sak. Det är alltid rolig med ett nytt sätt att jobba. Har redan fått några prenumeranter och några som lyssnat direkt på webben. Det är ju meningen att fler program ska skickas på Radio Hedendom men inget annat är klart ännu. Vi får se vad det blir av detta, men i vilket fall så behövs det en hednisk "röst".

Jag får en och annan recension på den tre år gamla "På jordfast grund" men jag brukar inte kommentera dem - boken säljer ju som smör och jag får in en massa positiva läsarreaktioner. Då Nikanor Teratologen var klasskamrat med min bror så kanske det är rimligt att ta upp hans recension i Tidningen Kulturen - jag kan nog inte säga att jag fått någon favör på grund av brorsan i alla fall. Verkar som han gillar boken lite men måste såga den för att den är religiös. Recentionen hade nog kunnat göra mig orolig om jag fått den i ett tidigare stadium - som det nu är så känns det mest lite orginelt med någon som är lite negativ.

Han har lite svårt för språket - det kan man ju säga vad man vill om - jag gjorde ett val att använda klassisk skrivspråkssvenska vilket har irriterat många modernister. I Kärlekens bok väljer jag ju talspråk istället. På jordfast grund bygger på arkaiserande metaforspråk - annars går den inte att skriva, men man behöver inte gilla det heller. Att han inte är insatt i ämnet är ju uppenbart då han tycker att jag är "övermaga" när jag säger att det inte skrivits några andra böcker om hedendom. Så är det - det är verkligen inte mitt fel - och hade det inte varit så så hade jag sluppit skriva den boken.

Att i mina böcker efterlysa något fornisländskt eller fornnordiskt är en väldigt konstig ambition Teratologen har. Vet inte riktigt varifrån han fått den. Han verkar besviken att hos en person som hatar nationalromantik och fornnordiskhet inte hitta det samma. Det känns som att han letat efter något annat, särskilt när han undrar varför man i hedendomen ska tro på något övernaturligt - att det är det religion handlar om har kanske med saken att göra? Att hedendom har en föreställning om ett efterliv är knappast New Age - däremot Nikanor Teratologens egna idéer om att hedendom är hedonistiskt - det är New Age. Och att göra en Nietzschiansk tolkning av trettiosjunde räften; ack så pretentiöst. Naturligtvist så är det svårt för någon som inte är insatt att förstå att boken i stora drag inte är skriven symboliskt. Det kan vara svårt att förstå ett metaforspråk om man rör ihop det med en massa fornnordiskhet. Luddigheten är ett problem med den boken men den gick inte att skriva på så många andra sätt så man får stå ut med att vissa inte förstår, eller som jag skrev: "för er blott klanger och sång, för oss ord och sanning"

Så bryr jag mig? Knappast, recensionen påminner om den jag fick från bibliotekstjänst där en totalt oinsatt recensent klagar på att min bok inte speglar hans egen livsåskådning. Intressant att jag kan läsa både kristna och ateister och tolka deras texter i deras kontext men en sekulär ateist klarar inte av att läsa en hednisk bok utan att ge utryck för sin egen personliga existenskris. Det tråkiga är ju att den som läser recensionen inte får ut något av den. Med tanke på att boken är en försäljningssuccé och har fått ett så pass bra rykte så känner jag att jag skrivit en bra bok. Att recensenten reagerar som han gör är ju ett tecken på att boken fortfarande behövs - för att konfrontera fördomar om hedendom - den går snart på en ny tryckning.

Åter igen är det dags att slösa enorma summor pengar i omställningkostnader (datajusteringar, felaktiga transaktioner, förseningar, etc) och mänskligt lidande och ohälsa för att någon fåntratt (tror det var Benjamin Franklin) någon gång fick en knäpp idé. Nu är det alltså dags att ställa om klockan så att man inte ska få njuta av vårens ljus, utan stiga upp när det är mörkt. Sen ska klockan gå fel lång in i november när man kan ställa tillbaka klockan säker på att det är mörkt när man vaknar. Jag råkar tycka om att det är ljust på morgonen - men om man tvingas stiga upp i ottan så är det inte ljust. Men på sommaren blir det ljust säger någon fårskalle - på sommaren är det alltid ljust - då behöver man inte ställa om klockan. Faktum är att sommartid införs på våren och på hösten - och då innebär det att det blir mörkare.

Hur led är jag inte på sommartiden, ve att man föddes tvungen att vrida den rätt igen.

Harald Holmberg i Västerbotten får inte hugga sin skog som han vill, ta de träd som är lämpliga att ta. Det är en traditionell metod som man använt i alla tider. Nej säger skogsvårdsstyrelsen och länsrätten. Man måste kalhugga. Staten ska lägga sig i allt. Haralds metod är bättre för skogen, mångfalden, ja forskning menar till och med att man får bättre produktion - men nej, regeln är att man måste kalhugga. Av någon anledning tror man att det ger mer virke - och det måste staten värna. Är det någon som tycker att kalhyggen är vackra? Finns det någon som tror att virkesåkrar är ett naturligt fenomen?

Alltså, en person vill sköta om sin skog på ett traditionellt beprövat, produktivt, miljövänligt, resursefektivt och hederligt sätt - då skall han bekämpas. Nej, myndigheten ska säga åt honom vilka träd han ska såga ner. Är det kommunism eller faschism - jag vet inte men vill vi leva i ett sånt här samhälle? Nej, stå på dig Harald - världen behöver fler som dig.

Ett par i Värnamo blev fråntaget sitt barn - mamman var epileptiker(inte bara det, hon var kvinna och invandrare också). Vi hinner knappt vila mellan fallen av godtycklig särbehandling - i går var det diagnoser. Man kan väll inte ta barnet från föräldrarna bara för att en av föräldrarna har en sjukdom. Epilepsi har bra och beprövade behandlingar och är dessutom varken smittsam eller ärftlig. En epileptiker är inte en sämre föräldrar utan troligen väl motiverad eftersom själva graviditeten kräver en uppoffring genom en omställning i medicinering.

Man säger att mamman kan falla på barnet under ett anfall. Okej, alltså, alla som kan snubbla, halka eller tappa något ska nekas rätten till sina barn. Det blir inte många föräldrar kvar. Att mamma kan få ett anfall är ju tråkigt - men hon är väl inte sämre mamma för det? Varför detta tjafs? Jo, epileptiker är ju inte utan problem - de är inte som man ska vara, så där som ingen egentligen är. De har problem, och lever inte någon inbillad idyll. Jag undrar vem som blir bättre förälder, den som kämpat mot en sjukdom eller den som har fått allt gratis?

På trettiotalet tvångssteriliserade svenska regeringen bland annat epileptiker. Tidigare var epileptiker förbjudna rätten att gifta sig och skaffa barn i lagen. Man tänkte att inkvisitionen var över men så dyker den upp igen. Man bygger centrum för levande historia för att minnas förföljelser, men inte alla förföljelser för några vill man ju fortsätta förfölja i Svea rike.

De som har diagnosen ADHD ska få det svårt att få körkort. Lite intressant, varför ska det inte påverka vad man har för musikstil eller färg på auran? Jo, nu har man börjat betrakta diagnoser (det vill säga typifiering av människor efter ett godtyckligt mönster) som en slags sjukdom. ADHD är en klassificering som man gjort efter hur vissa tycker att man ska vara. Ungefär som dyslexi - det är inte heller en sjukdom, man råkar bara ha svårt för något som många tycker är viktigt. Tänk om man inte ska få körkort för att man inte är som folk tycker att man ska vara, då är det väll lika bra att spanska inkvisitionen får sköta uppkörningarna, eller.

ADHD, DAMP, dyslexi, aspergers och vad det nu kallas är stigmata som visar på att man är fel. Några syndabockar får visa samhällets baksida genom att sedan offras för alla andras välmående. Det är inte något fel på dem, de är bara inte som andra vill att de ska vara. Så om någon inte tycker om hur andra är så ska de mobbas. De som inte passar in ska inte ha rätt till körkort, vi får väll se vad nästa steg är. Ärligt talat ser jag inte så stor skillnad mot trettiotalets tyskland. Var det inte Hitler som sa: "Vem som är jude bestämmer jag!"

Adlibris har topplistor för olika kategorier. Min första bok, På jordfast grund - tankar ur hednisk folktro, toppar kategorin "Hednisk religion", listan finns bland annat här[kategorin bortplockad av Adlibris - juni08]. Mest sålda utifrån deras sortiment på 68 böcker får man kanske lov att tillägga och jag är den ende som skriver på svenska - men lite häftigt är det ju. Den har sålt bra så jag tror nog att det ligger en hel del i det generellt - har lite ont om konkurrens så det är nog inte så svårt att bli nummer ett. Men boken är fortfarande väldigt populär. Det är svårt att få ut så mycket statistik från Adlibris, men boken är i varje fall mer såld än böcker av vissa historiker som Britt-Mari Näsström och vissa nyandliga författare som Jörgen I Eriksson.