Tydor av tidens tecken

Min första bok På jordfast grund - tankar ur hednisk folktro har ju fortsatt att sälja bra, så bra att den nu gått i en andra tryckning. Inte så mycket att säga om det, kul att den uppskattas.

Knappt ett år efter att massmediadrevet var hysterisk för att man bytte datum på köttet så har man nu dragit igång ett drev för att TT har upptäckt att man slänger ätbart kött (motsvarande 30 000 kor). Nu klagar man över slöseriet! Hur ska de ha det? Antingen ska butikerna slänga köttet eller så har de kvar köttet (och byter bäst-före-datum till ett mer korrekt datum som köttet beräknas hålla till). Det finns liksom inga alternativ (jo, man kan slakta själv och slippa vanvettet, jag vet) - antingen eller. Jag skrev om detta i fjol - och jag ser likadant på detta. Men samma nyhetsmedia som för tio månader sedan ville att man skulle slänga kött på grund av vilka datum som står på en papperslapp tycker numera att det är skandal att man gör det. Man kan ju undra om man måste vara dum i huvudet för att bli redaktör eller om man blir dum i huvudet av att vara det

Att prata om hedendom utan att ha med sig bördan från nyandligheten och asatron är en fantastisk upplevelse. Jag insåg det när jag pratade med en kvinna på bokmässan som förstod vad jag menade, som kunde referera till den hedniska. Det händer allt mer ofta att vi kan tala med folk utan att slippa associeras med nyandlighet, något har hänt. Man tänker inte på det, men numera kan man ägna sig åt vettiga saker, utan att ständigt behöva försvara Den Nordiska Seden mot nyandliga angrepp. Det har skett stilla och lugnt och man reflekterar inte över saker när de inte finns längre - men det är faktiskt otroligt skönt. Att det enbar skulle bero på vi hedningars kamp ska jag inte säga, vi får tacka makterna för denna ynnest. Att nyandligheten generellt har förlorat mark är ett faktum, och att asatrorörelsen mer eller mindre håller på att dö ut av bristande egen livskraft har man märkt. När nyhedningarna inte längre kunde åka snålskjuts på de riktiga hedningarna så blev det troligen allt för uppenbart att det enbart var bondfångeri. De drivande ledarna söker sig till andra verksamheter - sällare jaktmarker skulle man kunna säga - åter till indianmystiken kanske?

Att folk skulle ha fått mer koll på hedendom idag vill jag inte säga - det fins fortfarande ett enormt behov av en hednisk folkbildning. Däremot skiljer folk på hednisk folktro och asatro - begreppen har blivit uppenbara för de flesta. Vi kanske ska tacka postmoderna historiker som ifrågasatt nationalromantiken eller så har folk bara ledsnat på vikingatjatet. Att ta astånd från vikingar och asaromantik och samtidigt vara hedning utgör inte ett problem i folks resonemang. Att folktron existerar ännu är uppenbart - kanske har vi gjort en viss insats. I vilket fall - asatron är förpassad till historiens skräphög tillsammans med egyptomystik, magnetisörer och ockulta ordnar - borgerliga mentala missfoster från 1800 talet. Tacka makterna för detta.

Numera är vänskap inte längre accepterat - man skall ha sexuella relationer med alla. Knullkompis ska man vara, och eventuella känslor av vänskap kallas för sexuella läggningar. Förut kunde man ha nära vänner, och dessa relationer kunde bli väldigt djupa. Numera kan man av någon anledning bara ha en djup relation med de man delar säng med. Helt plötsligt måste man vara vän med sin älskade - vad är det för idé? Kärlek är en helt annan process med helt andra krav.

Män har genom tiderna kunnat utveckla starka förtroende i vänskapsrelationer och kvinnors nära relationer har alltid varit något unikt. Att kvinnor höll handen och kysste varandra var tydliga tecken på starka band - fram till nu. Nu är alla människor som känner vänskap till någon av samma kön homosexuella, eller bisexuella eller vad det nu heter. Men vänskap är något som är viktigt. Vänskap är ofta starkare än kärlek. Att jag tycker väldigt mycket om en människa är inte samma sak som att jag måste dela kroppsvätskor med den personen, det är en så tråkig utveckling. Begreppet kullkompis är lika tråkigt.

Och man börjar förvrida synen på det förflutna. Selma Lagerlöf hade ett par väninnor som hon höll av väldigt mycket (och som hon spelade ut mot varandra som kvinnor ibland gör). Dessa relationer spelade stor roll i hennes liv på det sätt som vänskap ofta gör. Men, nej, det skall sexualiseras. Varför?

En av de viktigaste relationer vi har, vänskapen, den nära vännen, försvinner. Blir vi inte handikappade då? Och kraven på att ha sexuellt umgänge med alla som vi vill visa att vi tycker om - kan det vara bra? Detta är inte en tid av frihet utan en tid av sexuellt tvång, och ett förbud mot vänskap. Vi har bara fått lära oss att krig är fred och att frihet är slaveri.