Livet - kategoriserade inlägg

Säg vad är äkta i denna tid? Vi sviker vår släkt och vi flyr kärlekens ansvar. Vänner säger någon. I dag faller vi enbart tillbaka på vännerna. Så är det, i dag är det vänskapen som är den viktigaste relationen. Men det är också en lögn. Vänskap innebär också ansvar. Man är inte skyldig att offra allt för sina vänner, men man måste respektera dem. Man behöver inte lyda dem, men man måste lyssna på dem. Men ingen orkar visa respekt, ingen orkar lyssna. Att visa respekt innebär att man måste försöka sätta sig in i någon annans liv. Att lyssna innebär att man måste ifrågasätta sitt eget liv. Däri ligger knuten.

Ty man vill leva i sitt egos egna illusion, man vill ljuga för sig själv. Då vore vänner i vägen, därför vill man inte ha vänner, man vill ha nickedockor att placera ut i den lekkammare man kallar för sitt liv. Man vill inte ha människor för de de verkligen är, utan man vill att de ska vara symboler för det man själv har bestämt dem som. Man ser sitt liv som en pjäs där man skrivit manuset och väljer andra att spela rollerna. Passa man inte in, då får man inte vänskap. Det är min pjäs, mitt liv, inte spelar det någon roll vad jag gör mot människor så länge det inte stör min egen illusion. Om någon skulle vara en riktigt god vän och säga vad han lägger märke till så hör man inte det, eller kanske förskjuter den vännen. Om någon är ärlig så passar den inte in i detta skådespel, alltså om man verkligen kunde vara en god vän.

Så detta är en kall tid, detta är ensamhetens tid. Vänskapen är allt för ofta en illusion, och för eller senare känner vi av det faktumet. Och det vore så enkelt att ändra på, fast det vore lite smärtsamt, att släppa illusionen. Men smärtsam sanning är faktiskt bättre än en respektabel lögn - dessutom om det innebär att du får vänner som bryr sig.

Det finns de som säger att kärlek går över. Att känslor dör. Det kan inte vara hela sanningen i alla fall, inte om jag ser på mitt liv. Vi har inte talat med varandra på länge, och så träffas vi ett ögonblick på avstånd, och jag vet att alla känslor är sanna. Hon är lika vacker som hon alltid varit, jag älskar henne lika mycket som förr. Jag blir glad bara av att se henne - och naturligtvis förvirrad eftersom jag inte vet vad jag ska ta mig till, rädd för att göra fel igen. Jag skulle vilja så mycket, ringa henne, låta henne läsa min nya bok, men det går inte. Tids nog kanske, jag har så svårt för detta med tålamod. Om livet ändå var enkelt, men det är det inte. Undrar man inte ibland vad karaktärerna i en bok gör mellan kapitlen? Jag känner att ett kapitel tar slut och att ett nytt håller på att starta. Man vet ingenting om framtiden. Det ända jag vet säkert, det är att riktig kärlek består.

Åter igen en sånndär situation i livet där man inte vet vad man ska göra. Som att allting blir fel hur man än gör. Fast jag tror det gick bra trotts att vi var pinsamma bägge två. Vi var modiga också - och det är det viktiga. Jag har lätt för mig att ta tag i saker - jag har svårare för att lita på andra. Kärlek handlar om att lita på en annan person. Hon har sitt att göra och sina egna beslut att fatta, hon måste själv våga. Hon försökte och hon vågade komma närmre, och jag vågade vänta. Tålamod behöver jag - för livet går inte fort, man får ta det i omgångar. En liten bit kvar. Men vi har kommit långt och jag litar på att hon gör rätt. Kärlek är att lita på den man älskar.

Det finns ett prov för att bli förälder - faktiskt. Det krävs att man lär sig handskas med det andra könet, man måste lära sig stå ut med någon som är annorlunda. Man måste kunna ta ansvar för ett liv, en samvaro. I diskussionen glöms detta bort. Naturen har sett till att asociala människor som inte klarar av flexibilitet har svårare att få barn. Man måste helt enkelt utveckla sig - lära sig kvinnligt OCH manligt tänkande. Man måste lära sig kärlek och samförstånd. Nu lär sig inte alla det - men kravet finns på dem.

Nu ökar antalet ensamstående adoptioner, homosexuella får rätt att adoptera, insemination börjar användas för icke medicinska skäl (en man som saknade fungerande spermier kunde tidigare få hjälp med befruktandet - det var inte frun som hade problemet) - detta handlar om ett egoistiskt förhållningssätt till att skaffa barn. När det gäller adoption så tycker jag att man så långt som möjligt ska låta barnet få möjlighet att stanna kvar i ursprungsmiljön, släktingar eller vänner. Och det är viktigt att komma ihåg att det inte finns någon brist på människor som vill adoptera. Dom som tycker att det är jättebra att adoptera barn från tredje världen ur något slags solidaritetsskäl visar bara på ett kolonialt tänkande - sätt in din lön till hjälpverksamhet och hjälp människors livssituation istället för att utnyttja dem.

Jag vill gärna ha barn - men det vore inte rätt mot barnet om jag själv skulle adoptera - för att barnet skulle kunna få det bättre med två föräldrar.

Alla kan inte få barn - till exempel de utan partner - det är bara så. Om man inte ens kan komma överens med någon av det andra könet - hur bra förälder blir man då? Jag säger inte att man behöver ha en passionerad förälskelse - ett rent resonemangsäktenskap duger - men om man inte klarar av att lägga upp ett sådant liv kan man troligen inte hjälpa sitt barn till den verklighet som finns. Egentligen är det samma sak som när folk överger sina barn för att "dom inte kan utvecklas i förhållandet". Det ska inte vara enkelt - personliga intressen, värderingar och sexuell fallenhet har helt enkelt inte med saken att göra - man får offra sig. Denna tid är en tid av ansvarslösa ynkryggar och om jag ser kritisk på debatten de senaste åren så ser jag bara en sak - ansvarslösa ynkryggar som inte kan ta det ansvar som föräldrar alltid tagit förut.