Tydor av tidens tecken

Nu vet jag äntligen. Här om dagen fick jag en förklaring - ett ord - för vad jag sysslar med. Jag har kallats för gode, vägvisare och för klok - har i bland använt ord som själasörjare - men nu har det stora landet i väst givit oss en beteckning för de som hjälper andra att förstå livet och verkligheten - coach. Jag trodde det hade med idrott att göra, men visst. Min begränsade kunskap i engelska trodde att coach betydde tränare - och träna sig för livet går ju inte - eftersom livet är alvar på en gång. Men jag har väll fel. Nu fick jag veta att det var det jag sysslade med. Vet ni vad? Jag känner mig inte alls särskilt glad över min nya beteckning. Jag tror ärligen inte de som jag hjälper känner sig coachade heller. Nä, jag har ingen lust att ta flera tusen kronor i timmen så det får nog fortsätta heta klokskap.

Det finns ett prov för att bli förälder - faktiskt. Det krävs att man lär sig handskas med det andra könet, man måste lära sig stå ut med någon som är annorlunda. Man måste kunna ta ansvar för ett liv, en samvaro. I diskussionen glöms detta bort. Naturen har sett till att asociala människor som inte klarar av flexibilitet har svårare att få barn. Man måste helt enkelt utveckla sig - lära sig kvinnligt OCH manligt tänkande. Man måste lära sig kärlek och samförstånd. Nu lär sig inte alla det - men kravet finns på dem.

Nu ökar antalet ensamstående adoptioner, homosexuella får rätt att adoptera, insemination börjar användas för icke medicinska skäl (en man som saknade fungerande spermier kunde tidigare få hjälp med befruktandet - det var inte frun som hade problemet) - detta handlar om ett egoistiskt förhållningssätt till att skaffa barn. När det gäller adoption så tycker jag att man så långt som möjligt ska låta barnet få möjlighet att stanna kvar i ursprungsmiljön, släktingar eller vänner. Och det är viktigt att komma ihåg att det inte finns någon brist på människor som vill adoptera. Dom som tycker att det är jättebra att adoptera barn från tredje världen ur något slags solidaritetsskäl visar bara på ett kolonialt tänkande - sätt in din lön till hjälpverksamhet och hjälp människors livssituation istället för att utnyttja dem.

Jag vill gärna ha barn - men det vore inte rätt mot barnet om jag själv skulle adoptera - för att barnet skulle kunna få det bättre med två föräldrar.

Alla kan inte få barn - till exempel de utan partner - det är bara så. Om man inte ens kan komma överens med någon av det andra könet - hur bra förälder blir man då? Jag säger inte att man behöver ha en passionerad förälskelse - ett rent resonemangsäktenskap duger - men om man inte klarar av att lägga upp ett sådant liv kan man troligen inte hjälpa sitt barn till den verklighet som finns. Egentligen är det samma sak som när folk överger sina barn för att "dom inte kan utvecklas i förhållandet". Det ska inte vara enkelt - personliga intressen, värderingar och sexuell fallenhet har helt enkelt inte med saken att göra - man får offra sig. Denna tid är en tid av ansvarslösa ynkryggar och om jag ser kritisk på debatten de senaste åren så ser jag bara en sak - ansvarslösa ynkryggar som inte kan ta det ansvar som föräldrar alltid tagit förut.

Jag har under flera år varit aktiv inom den hedniska rörelsen och jag blir ständigt lika förvånad över den diskriminering som existerar. Det handlar om en munkavel mentalitet - man vägrar släppa fram allt som handlar om folktro i det offentliga rummet. Ibland har man trott att vi sysslat med new age/nyandlighet - och då har vi fått komma fram - med en snedvinkling. Men så fort det visat sig att det inte handlade om det så har man tvärbromsat och tystat ned allting.

Detta till trotts att mig veterligen kan antalet nyhedningar (vikingareligionstroende och alla nyandliga varianter som jag inte orkar beskriva) i Sverige inte vara fler än några hundratal - antalet folktroende är femsiffrigt. Förvisso finns de traditionella hedningarna huvudsakligen utanför Stockholm - men är det hela förklaringen? Jag tror att förklaringen ligger i den nationalistiska ambitionen att skapa en svenskhet. Vi utgör ett hot eftersom vi faktiskt är svenskar men inte passar in i bilden. Vi är väldigt svenska - bilden av svensk midsommar och jul är ju ursprungligen vår - men samtidigt är vi troende - fatalister och individualister - något som inte ska vara svenskt. Sen bryr vi oss oftast inte om svenskheten. Vi tror inte på överhet och vi tror inte på evig framgång. Och först och främst - vi är stabila och med fasta rötter i jorden. Jag tror att dom ser oss som farliga - farliga för moderniteten.

Kanske är det så - nyandliga galningar får finnas - likaså muslimska fundamentalister och knutbypastorer. Men seriösa företeelser tigs ihjäl. Jag undrar vad som döljer sig i mediaskuggan. Vad mer av allt som verkligen sker där ute tigs ihjäl för att det inte stämmer med agendan? I det jag känner väl vet jag att tidningar, ether, internet och andra media tigs sanningen ihjäl och man väljer att plocka fram obskyriteter - marginalföreteelser - som enda information. Vad händer då inte på de områden jag inte känner till?

Att man använder sig av generaliseringar när man pratar strunt - det kan man ju tycka lite av varje om. Men när media och makthavare konstant utgår från generaliseringar så tyder det ju på deras inkompetens. Det kan handla om sociala försäkringssystem, pensioner eller rättssystemet. När kvällstidningar skriver svepande om "Svenska kvinnors sexliv" att det vore fruktansvärt om det stämde (särskilt för männen) vet vi att det inte är sant. Men när makthavare tror att alla passar in i generaliseringen bygger vi upp ett samhälle där människor faller mellan stolarna.
Vi har ett skolsystem där inte alla passar in - det är inte barnen det är fel på. Man ska betala hög fastighetsskatt om grannens hus säljs dyrt - trots att man kanske är urfattig. Man tror att alla passar in i så givna roller - barnfamiljer, pensionärer, sjukskrivna. Vi är alla individer - och alla de som inte passar in i de generaliseringar som är på modet - varför ska de lida? Faktum är att de kreativa människorna - de som kallas entreprenörer numera - de passar aldrig in. Men det är de som skapar en ny värld. Det är de som behövs.

Alltså, nu när våra politiker kommer med sitt valfläsk så är det jag vill se - hur funkar deras modeller i undantaget. För den generelle klarar sig nog - men de som faller mellan stolarna är många - och med dem faller hoppet om ett mänskligt samhälle.