Vänner

Säg vad är äkta i denna tid? Vi sviker vår släkt och vi flyr kärlekens ansvar. Vänner säger någon. I dag faller vi enbart tillbaka på vännerna. Så är det, i dag är det vänskapen som är den viktigaste relationen. Men det är också en lögn. Vänskap innebär också ansvar. Man är inte skyldig att offra allt för sina vänner, men man måste respektera dem. Man behöver inte lyda dem, men man måste lyssna på dem. Men ingen orkar visa respekt, ingen orkar lyssna. Att visa respekt innebär att man måste försöka sätta sig in i någon annans liv. Att lyssna innebär att man måste ifrågasätta sitt eget liv. Däri ligger knuten.

Ty man vill leva i sitt egos egna illusion, man vill ljuga för sig själv. Då vore vänner i vägen, därför vill man inte ha vänner, man vill ha nickedockor att placera ut i den lekkammare man kallar för sitt liv. Man vill inte ha människor för de de verkligen är, utan man vill att de ska vara symboler för det man själv har bestämt dem som. Man ser sitt liv som en pjäs där man skrivit manuset och väljer andra att spela rollerna. Passa man inte in, då får man inte vänskap. Det är min pjäs, mitt liv, inte spelar det någon roll vad jag gör mot människor så länge det inte stör min egen illusion. Om någon skulle vara en riktigt god vän och säga vad han lägger märke till så hör man inte det, eller kanske förskjuter den vännen. Om någon är ärlig så passar den inte in i detta skådespel, alltså om man verkligen kunde vara en god vän.

Så detta är en kall tid, detta är ensamhetens tid. Vänskapen är allt för ofta en illusion, och för eller senare känner vi av det faktumet. Och det vore så enkelt att ändra på, fast det vore lite smärtsamt, att släppa illusionen. Men smärtsam sanning är faktiskt bättre än en respektabel lögn - dessutom om det innebär att du får vänner som bryr sig.