Att inte våga tala om livets mening

Att tala om mening och vad livet egentligen är borde vara det självklaraste av samtalsämnen. Men ändå så verkar folk vara livrädda så fort man tar tag i dessa frågor på alvar. Talar man om tro som något reellt så utbryter panik - med glimten i ögat går bra, men inte på alvar. Lever man måste man tro. Man måste andas och äta och tro. Många verkar tro att det andliga är någon slags hobby eller något man väljer att slösa sin tid på. Man har inget val. Jo, men många väljer väll bort det? Om man faller har man inget val än att försöka ta emot sig - man kan låta bli, men...

Livet är inte en produkt som man valt att köpa, det kommer inte i olika modeller och man kan inte få pengarna tillbaka om man inte är nöjd. Livet har vi blivit givna - det återstår att upptäcka och vi måste acceptera det som det är. Vi måste lära oss vad som är sant och vad som är lögn, annars kommer det att gå illa. Det handlar ju om livet.

Jag brukar till och med få kritik för att jag berättar hur det är. Att sanningen bland är obehaglig är ju allmänt känt, men att Jantelagen ska dominera vad man hävdar vara sant är obehagligt. Jag menar att om man vet sanningen så ska man hävda den. Om någon har fel ska man berätta det. Om någon håller på att drunkna så ropar man "Ta tag i bryggan" - man håller inte tyst för att slippa verka märkvärdig.

Vi behöver inte mer inställsamhet, vi behöver inte mer hänsyn. Vi behöver fler som försöker ta reda på sanningen och som är redo att ropa ut de obehagliga sanningarna. Vi behöver verklig omtanke och mod - att våga ropa till de som håller på att gå ner sig i förvillelsens myrmarker: "Du är på fel väg, gå hitåt istället".