- Navigation
- Bloggens huvudsida
- Samtliga inlägg
- Kategorier
- Allmänt
- Böcker
- Debatt
- Kremlologi
- Krig och fred
- Krimtänk
- Livet
- Samhälle
- Tro
- Om bloggen
- Keeron
- Tipps och länkar
Vem som har ADHD bestämmer jag!
2008-03-11
De som har diagnosen ADHD ska få det svårt att få körkort. Lite intressant, varför ska det inte påverka vad man har för musikstil eller färg på auran? Jo, nu har man börjat betrakta diagnoser (det vill säga typifiering av människor efter ett godtyckligt mönster) som en slags sjukdom. ADHD är en klassificering som man gjort efter hur vissa tycker att man ska vara. Ungefär som dyslexi - det är inte heller en sjukdom, man råkar bara ha svårt för något som många tycker är viktigt. Tänk om man inte ska få körkort för att man inte är som folk tycker att man ska vara, då är det väll lika bra att spanska inkvisitionen får sköta uppkörningarna, eller.
ADHD, DAMP, dyslexi, aspergers och vad det nu kallas är stigmata som visar på att man är fel. Några syndabockar får visa samhällets baksida genom att sedan offras för alla andras välmående. Det är inte något fel på dem, de är bara inte som andra vill att de ska vara. Så om någon inte tycker om hur andra är så ska de mobbas. De som inte passar in ska inte ha rätt till körkort, vi får väll se vad nästa steg är. Ärligt talat ser jag inte så stor skillnad mot trettiotalets tyskland. Var det inte Hitler som sa:
"Vem som är jude bestämmer jag!"
jag har adhd och mitt
jag har adhd och mitt problem är inte att jag inte är som ANDRA tycker man ska vara, utan att mina problem FÖRHINDRAR mig att VARA MIG SJÄLV. Tack vare diagnosen och ett otroligt stöd från specialpedagog, neurolog, KBT och medicin kan jag ÄNTLIGEN hålla flera bollar i luften samtidigt, jobba koncentrerat, läsa fokuserat, gå till tvättstugan, stanna och fixa nåt på vägen, och inte genast glömma att jag var på väg till tvättstugan... typiska såna grejer som jag haft såna problem med förut. Du fattar inte att vetenskapen kring detta är mycket stor numera, i mitt fall är jag starkt hjälpt av enzymet GLA som gör att signalsubstanserna äntligen fungerar som hos dig och andra "normala".
Nu är jag nog inte någon
Nu är jag nog inte någon som skulle klassificeras som normal, men eftersom jag är emot att stigmatisera andra så jag drar inte mina diagnoser.
Det finns mycket man vill kunna i livet, vissa saker har man lätt för, vissa saker har man svårt för och det är ju bra om någon hjälper. Problemet är att man måste hålla flera bollar i luften, att man måste fokusera, att man ställer krav på en viss ordning. Dessa är inte egenskaper som är en del av vara "normal" - av att vara frisk. Med andra ord, kan man inte läsa fokuserat så är det inget fel - det är ingen sjukdom. Vissa har inget bollsinne - vad ska vi kalla den diagnosen? Dysbolli? Och ska den medicineras?
Man kan använda psykofarmaka till väldigt mycket - nikotin och koffein styr många människors beteende. Man kan använda amfetamin och serotiner för att reglera människors kapacitet att använda sin hjärna. Det finns bara ett argument mot droger - man är inte sig själv. Man kan använda droger för att bli annorlunda(många gör det på helgerna). Men de är inte mediciner, de är begränsande regulatorer.
En medicin är något som behandlar en sjukdom, en skada, en medicinsk felaktighet. Diagnoser handlar om sociala missanpassningar - de är sociala konstruktioner som finns i detta samhälle och de kommer att försvinna när det här samhället går under.
Nietzsche hade inte skrivit ett ord om han hade medicinerats. Vi håller på att medicinera bort den nya tidens genier och nytänkare - för de passar inte in.
Du blandar ihop saker som
Du blandar ihop saker som inte har det minsta med varandra att göra. Det där om Nietzsche är så löjligt att ta som argument i adhd-diskussionen eftersom det för oss/mig förhåller sig precis tvärtom, dvs utan forskningens och neurologins rön och stöd så hade JAG inte kunnat skriva ens en sådan här kommentar (vilket tar LÅNG tid för mig men jag är SÅ glad för att jag äntligen kan fokusera och koncentrera mig, något som var omöjligt innan jag fick diagnos och experthjälp). Nu är jag ingen filosof förstås, men ta Gunilla Gerland som exempel, vilka underbara böcker hon skriver tack vare att hon fått insikter om och hjälp med sin autism. Efter en barndom där hon bara upplevdes som bråkig och besvärlig för att man INTE förstod att det inte var hennes "personlighet" utan ett neurologiskt funktionshinder, så har hon blommat ut till författare, föreläsare och inspiratör i vuxenåldern. Snälla, läs hennes böcker så kanske du börjar få ett lite bredare, djupare seende i dessa frågor.
En sak till. Du verkar tro att adhd är något man godtyckligt som allmänläkare behandlar med receptutskrivning, men vad det handlar om är läkare och forskare som vigt sina liv åt att HJÄLPA framförallt barn. Jag är så full av beundran för människor som Dr Tore Duvner som hjälpt mig och min familj till ett så mycket lyckligare liv, en läkare/forskare som dessutom är ytterst restriktiv med medicinering och arbetar tvärvetenskapligt. Läs hans böcker också, förresten, och förstå vilken empati som ligger bakom. Vad "adhd-kritiker" förvånas av när de sätter sig in i neurologernas arbete är att de OCKSÅ, precis som dem, kritiserar samhället som det är utformat idag, pressen på individer som tvingas in i mallar osv. Det är jättecentralt för Tore Duvner t ex, som tycker att skolan helt saknar förståelse för hur olika barn kan vara.
Ett tredje boktips är Vanna Beckmans nya bok "Strider under hjärnåldern", förresten.
TÄNK om någon "adhd-kritiker" någon gång kunde öppna sitt sinne och faktiskt sätta sig in lite i hur "motståndarsidan" verkligen fungerar/arbetar/tänker. Men det är väl för jobbigt och komplext. Bättre då att fortsätta flumma på om "läkemedelsindustrikonspirationen"...
OCh, förresten, det du
OCh, förresten, det du skriver om att "vissa saker har man svårt för" osv, enligt ditt resonerande skulle jag alltså ha varit nöjd med mina koncentrationssvårigheter och mina problem att få vardagen att fungera, hela min familj skulle ha varit nöjd med alla problem som gjorde vår samvaro svåruthärdlig? Fattar du inte att mitt funktionshinder STOPPAT mig från att vara mig själv, och VARA min personlighet? Det var inte JAG som tappade fokus och inte kunde skriva för 4-5 år sen, det var konsekvensen av ett funktionshinder som jag äntligen efter 15 år fått hjälp att övervinna!
Nu var min poäng med
Nu var min poäng med Nietzsche inte att man ska skriva böcker - utan att Nietzsche förändrade världen genom att tänka annorlunda, genom att inte anpassa sig. I dag är det den som inte skriver saker den store revolutionären.
Jag tror du missar min poäng - jag tycker att man ska acceptera alla sorters personligheter och deras problem - oavsett om någon har hittat på en diagnos för det. Om vi har några få diagnoser så tolkar vi världen på ett snett sett. Diagnoser är samhällets skugga - vi ska inte titta på skuggan.
Du har helt rätt - du har funnit en förklaring som du verkar kunna leva med. Men du får inte glömma att det är en livsåskådning, något som alla svar på metafysiska frågor är. Och metafysiska påståenden går inte att bevisa, man kan bara välja att tro på dem eller inte. Jag har inget emot att man får insikt och förklaring i hur man ska betrakta sitt liv - det är just det jag håller på med. Det kallas religion och livsåskådning och det är jättebra. Om man blir lycklig av att ha en neurologistisk livsåskådning som besvarar sina livsfrågor så är det bra. Jag kan förstå världen utifrån troll och vättar - men det kan inte blandas ihop med lagstiftning. Vill du förlora rätten till körkort? Tänk om jag inte får ha körkort för att jag förklarar problem i mitt liv med att jag har drabbats av en förbannelse? Det finns förbannelser i min tro - och ADHD finns hos dem som tror på den livsåskådningen. Det är bra att vi har livsåskådningar, men om vi inte vill ha ett samhälle som ser ut som Iran så bör vi vara väldigt kritiska om lagarna börjar ta upp Metafysiska element.
Tack för bådas inlägg. Är
Tack för bådas inlägg. Är just i dessa tankar nu, är också kritisk till diagnostiseringens utbedning. Även om jag tror att det ibland finns en brist som kan rättas till med medicinering (som i ditt fall B.S.),oftare tror jag att det handlar om en personlighet som är oönskad. Det jag funderar kring är barn och ungdomar. Man betonar "negativa" sidor och inte de positiva. Vissa personliga egenskaper klustras ihop och blir till diagnosen ADHD och stämpeln finns där. Det är ju inte så för alla, att ens personlighet har uppfattats som ett funktionshinder. Det kan ju vara den utslitna föräldrern eller den fyrkantiga läraren som har problem med den. I rätt sammanhang kan den individen utvecklas och blomma och hyllas och i ett annat sammanhang kan individen omges av ett negativt bemötande osv. Det handlar om miljö och samspel mellan människor och vilka människor som finns i det. Det är ju inte så att livets bekymmer och problem kan förklaras med en diagnos. Vi människor är oceaner av personligheter.
Jag har problem med den enorma viljan hos en del människor att vilja diagnostisera detta. Jag förstår när det görs för en människa som upplever problem och vill ha hjälp. När det gäller barn och ungdomar är inte alltid det fallet. Jag har erfarenheter av detta från utlandet, där jag finns är diagnostisering vanligt, betydligt vanligare än i Sverige, än så länge...
Om en person uppenbarligen inte kan klara av sitt liv så tycker jag att det är fantastiskt med hjälpmedel som tar bort det handikappet. Men i realiteten så glömmer många bort varför man ställer diagnos. Fungerar livet, varför lägga till piller, varför diagnsotisera, varför fösa in människor under etikett. Det verkar väldigt luddigt var gränsen går mellan vad som anses vara en personlighet och ett funktionshinder. Och jag håller helt med om att det är samhällets normer som styr. Toleransnivån är låg. Alla egenskaper är på gott och ont. I slutändan
måste vi alla träna upp våra svaga sidor. En del har fler utmärkande svaga sidor än andra. Det är positivt för oss alla att veta våra styrkor och svagheter, är vi medvetna kan vi göra nåt åt dem, om vi vill. Och om fler pengar kunde försörja den här typen av forskning skulle varenda människa kunna få sin diagnos. Det är jag övertygad om, för i de flesta fall tror jag att detta handlar om en personlighet.
P .s.Har också associerat till nazi i de här sammanhangen D.s.
Skriv ny kommentar