Tydor av tidens tecken

Tidigt i morse bordade Israel konvojen "Ship to Gaza" och dödade åtminstonde ett tiotal och skadade många fler. Jag brukar inte skriva i politiska ämnen, men detta är ett brott mot internationell rätt. Mord är mord.

Att borda ett skepp på internationellt vatten, att döda civila, utländska hjälparbetare är kapning, piratverksamhet och brott mot alla internationella lagar. Det kan inte försvaras.

Detta är skamligt. Det är inte bara så att jag har vänner ombord, det är inte så att det är ett aktuellt ämne, det handlar om att visa vad man står för. Jag brukar inte vilja se mellanösterkonflikterna i svart eller vitt. Jag har kunnat försvara Israels rätt att existera - men vem kan försvara en piratregim? Kritik mot Israels politik och deras behandling av palestinier handlar om att de skulle mörda och förtrycka utan urskiljning, utan respekt för lagar. Denna kritik kan i dag inte längre bemötas. Detta är mord - detta är terror.

Informationssamhället kom och tekniken gav oss redskap som vi kan använda för att lättare hitta det vi behöver. Vi kan. Men vi väljer att använda det för att göra det svårare, eller för att vara korrekt, de som bygger upp samhällets strukturer väljer det. Var och en skulle nog föredra att hitta de man letar efter. Detta grundar sig i det att jag som vanligt jagat runt efter saker i butiker, och då järnhandeln inte längre säljer skruvar och bensinmacken inte längre säljer biltillbehör hamnat på Lidl. Jag har tidigare skrivit om de så kallade taggmolnen, denna text anknyter till det ämnet.

Aristoteles grundade den västerländska tankemodellen på att kategorisera saker. Genom att dela in saker i kategorier och subkategorier så skapar vi en ordning i en annars ganska rörig värld. Stora delar av västerländsk bildning handlar om att förstå dessa kategorier. Som jag nämnde i Slavar under strukturen så har man börjat frångå denna struktur till förmån för godtyckliga taxonomier. Man dekategoriserar världen. Detta är naturligtvis en fullständigt rimlig konsekvens av postmodernismen - problemet är naturligtvis att det kommer att leda till ett icke livskraftigt samhälle och människors död. Vår överlevnad har alltid byggt på att skilja på giftigt och ätligt eller husdjur och rovdjur, och detta må vara godtyckliga kategorier eller sociala konstruktioner - naturen har sin gång likväl.

I det ena eller andra systemet har man idag databaser - databaser som man rimligen skulle kunna söka efter i på vilket sätt man vill. Kostruktörerna av gränssnitten begränsar oss dock. De väljer ut endast ett sätt att söka, oftast det minst rimliga. En vanlig brist är till exempel möjligheten att välja språk. Till exempel iTunes saknar den möjligheten - nu är det ju ganska vanligt att de som talar svenska vill höra musik på svenska och de som talar japanska vill höra musik på japanska. Det kan ju vara kul att byta - men det är inte en orimlig tanke. Istället får jag välja i deras genrer - 14 stycken som är väldigt oprecisa, ofta lyckas de sätta olika genre på samma artist. De urvalskriterier som finns brukar inte ens fungera. Det brukar sluta med att man får dumpa en hel produktdatabas och sitta och ögna igenom den för hand.

På Systembolaget sorterar man numera vinen efter pris - så instinktivt. Man förväntas att om man springer in och ska ha en Rioja Alta så vet man vilket pris det har? Vad sägs om att det kommer från Spanien? På ett av de bibliotek jag brukar besöka så har man skippat ämnesordningen. Jag är själv kritisk SAB systemet - men det är i alla fall ett system. Nej, istället så ställs böckerna utifrån vad något tror är "vad man nog letar efter samtidigt"! Är det bara en kund på biblioteket eller? Letar alla samma sak? Jag tycker att ett sådant resonemang ska formuleras "Vad vi vill att du ska leta efter". Resultatet är att språkvetenskapliga böcker står bland romaner, folkdiktning står på barnavdelningen och geografiavdelningen är fullständigt utspridd över hela bibliotektet. På varuhuset (dit man nu måste gå för att köpa byggmaterial sedan järnhandeln endast säljer högtryckstvättar) har man dessutom fått för sig att kunderna blir mycket gladare att plocka saker ur korgar som saknar ordning än att det finns en struktur och att saker ligger på hyllor (för att det är just på grund av att det är stökigt som folk handlar på Ö&B eller?). Resultatet är att för att hitta skruvöglor måste man alltså springa längs dessa rader med korgar för att hitta skruvöglor. Alltså samma metod som i fallet med databaserna.

I rimlighetens namn så borde modern teknik kunna returnera en butik som har den varan jag letar efter. Men med tanke på att Eniro och Hitta och vad de nu heter alltid returnerar butiker med varken rätt verksamhet eller rätt geografiskt område så vore det för mycket att hoppas på. Nej, Googles vars resultat börjar glida bort mer och mer från ämnesområden och som ju prioriterar sidor som andra gillar är ett av de värsta exemplen. Inte nog med att den föreslår - "Jag tycker att du ska söka på det här istället" - hur kan man komma på en sådan funktion? Dessutom saknas alla rimliga filter. Språk finns ju, men vore ämne för mycket att be om? Varför kan jag till exempel inte filtrera bort alla kommersiella aktörer? Eller varför kan jag inte få resultaten i omvänd ordning? Sämst resultat först? Jag tror ofta jag skulle gilla det Google tyckte var sämst. Eller varför inte en Aristotelisk sökmotor? "Söker du något levande eller icke-levande?" Det skulle inte vara svårt att hitta rätt sorts äpplen då inte.

Vad som händer är att allt dekategoriseras. Att känna till kategorier är ett kontrollmedel. Dekategoriseringen är ett sätt att frånta individen kontrollen och därigenom göra honom till en bra kund. Detta är i och för sig ett felslut eftersom kunden som går in i en butik och ska ha en skruvögla och får veta att det i nog är samma sak som en hjulbult kommer inte att köpa en hjulbult. Han kommer att bli sur och gå hem. Men detta ändrar inte utvecklingen. Problemet är att människor som är med om dekategoriseringen accepterar den och inte ser den som ett problem. Man betraktar det som en jämlikhetsfråga - nu har alla lika svårt att hitta på biblioteket. Skatteverkets hemsida på nätet är bra - nu kan ingen hitta informationen. Problemet är ju att det inte heller går att lära sig. I ett samhälle där inte alla har lärt sig kategorierna så kan vi ju åtminstone ha studiecirklar. I ett samhälle där allt framträder i en dekategoriserad soppa och där informationens framträdande är lika sporadiskt som höststormar eller jordbävningar så befinner sig individen i samma situation som de forntida människor som ännu ej vunnit någon kultur.

Under den senaste månaden har jag hållit ögonen på ett stort trollningsprojekt riktade mot internetsiten Facebook. En grupp på runt ett tjugotal personer samlade på forumet Flashback har startat grupper som lockat medlemmar för att sendan byta rubrik på gruppen och reta upp medlemmarna. I media har det kallats "Gruppkapning" - men det rör sig om ett byte av namn på en grupp man själv "äger".

Dessa "troll" har roat sig genom att skratta åt facebookanvändarnas oreflekterade hysteriska reaktioner och facebookanvändarna har roat sig (även om de inte skulle använda det ordet) genom att engagera sig och skriva svordommar i grupperna. Det de flesta gör när de inser att de blivit lurade att gå med i en grupp av typen "För varje medlem så får barnen i Afrika 1 dl vatten." är att inse att de var naiva och lämnar snabbt gruppen när den plötsligt heter "Vi som firar jul för att hylla Hitler". Några sätter igång att bli upprörda, och då får trollen ha roligt. Detta är helt enkelt ganska osmaklig och barnslig humor, men jag vill se detta i ett lite större perspektiv - jag ser hur tingen förändras.

Facebook är ett företag som har kommit på ett sätt att komma åt enorma mängder av persolig information, och genom att folk frivilligt lägger upp uppgifter, åsikter och foton för att "visa upp sig för sina kompisar" ger facebook tillgång till värdens största åsiktsregister. Detta gör att de kan sälja uppgifter vidare. Man ges även möjligheten att visa sina åsikter genom att gå med i så kallade grupper, dessa skapas av användarna själva. Detta är för att man facebook skall kunna sälja reklam till "alla som är med i grupper för bilintresserade". Problemet är att folk inte är medvetna om konceptet. Vissa får ett osunt beroende av Facebook - några tror att det som står på facebook skulle vara sant. Att man naturligtvis inte skriver i sin status att man "Har en könsjukdom" eller att man inte lägger ut foton som man inte gillar är begripligt. Många är dock väldigt omedvetna om vad det gör. Många blandar ihop denna internetsida där vem som helst kan skriva vad som helst med verkligheten. Under några år har massmedia lanserar nyheter i stil med "Det finns en hemsida om ..." och numera har de blivit så löjliga att de rapporterar "Det finns en grupp på facebook som tycker...". Att dagens medier inte rapporterar verkliga nyheter utan bara snömos vet vi i och för sig.

I denna hysteri så sätter några igång med internettrolling - ganska begripligt. Trolling är en term från internetforum när någon genom att kasta ut provokationer försöker få någon att nappa och bli förbannad. Ordet har alltså egentligen med trålning=fiske att göra - men det blir ju lite skoj om man kallar personen för ett troll. Därav uppmaningen "Don´t feed the troll", "Mata inte trollet". Vanligen brukar folk som har så lite att göra att deras stora nöje är att reta andra vara ganska ensamma, men numera kan man uppenbarligen organisera sig. På en diskutionstråd på Flashback har jag följt detta projekt. Dessa människor har inget liv - helt uppenbart. Men det viktiga är ju att de driver med andra människor som inte har ett liv. Att uppröra sig över gruppen "Anders Eklund önskar alla småflickor där ute en riktigt God Jul"[Sic] visar ju på att man missat poängen - en facebookgrupp är inte på riktigt. För att dra till sig så många som möjligt så skapar de ganska patetiska grupper "Vi som är emot barn misshadel"[Sic] - så det är ju inte så att de direkt förstör någon seriös diskussion. Att byta namn till "PRIS - Pedofilers rätt i samhället." är naturligtvis ganska osmakligt, men naturligvis finns inte den organisatioen i verklighetet. De "troll" som finns på dessa grupper som påstår sig vara pedofiler eller vara "Anders Eklund" eller "Helge Fossmo" är ju naturligtvis fejk. Att genomskåda att en person inte finns på riktigt utan är ett troll är ganska enkelt - även om han påstår att hon heter Sofia Eriksson. Om man inte klarar av att förstå detta så kanske man behöver denna läxa? Det är naturligtvis inte kul att bli trollad - man inser att man varit naiv, men det har ju egentligen inte hänt något. De bryter inte mot några lagar - man får propagera för vilka åsikter man vill. Jag är personligen inte för total yttrandefrihet, men så är lagen. Då de dessutom inte tycker det så är det lite konstigt att bry sig.

Om jag då ser på Facebook och det fruktansvärt osunda förhållningssätt folk har till den så är det kanske en rimlig utveckling. Flashbacktrollen skapade bland annat grupperna Killarna mot tjejerna och lyckades samla totalt 100 000 medlemmar för att sedan byta namn till "Vi som har haft sex med våra föräldrar" och "Vi som fått HIV på Thailandssemestern". I Aftonbladet skrev de i torsdags om att "Theresé hamnade i pedofilgrupp" och att de i gruppen lagt ut bilder på hennes barn. Det är ju inte särskillt trevligt, jag försvarar det inte på något sätt - problemet är ju att hon själv lagt bilderna på Facebook - vilket gör att de får användas av alla som hon låter se bilderna. Vad som händer är att verkligheten uppenbaras. Det kanske är bättre att några troll som bara driver med folk använder bilderna så att folk lär sig. De verkliga sjuka jävlarna har troligen suttit och snott badbilder på småbarn i åratal, för att inte tala om vad Facebook själva gör med folks foton.

Med andra ord - i sämsta fall kommer detta att leda till att folk skärper sig på sidor som Facebook. I bästa fall får detta folk att sluta tramsa med Facebook och göra saker på riktigt. Jo, jag ser själv positiva saker med Facebook - jag har fått ny kontakt med en del gamla vänner. Men i stort är det naturligtvis trams och en tidstjuv. Rovdjur är bra för de tar bort sjuka djur och gör viltstammen starkare. Internettrollen i denna form visar på svagheter i folks beteenden. Personligen tycker jag inte det är roligt, jag fattar inte hur trollen fungerar, men det är kanske för att jag har ett liv. Men de fyller en funktion, på samma sätt som sjukdom och krig. Ju fler som blir trollade, ju större blir denna grupp. Jag tycker man kan hoppas på en trend som löper över och punkterar de andra två informationsbovarna i ondskans triad - Google och Wikipedia. En ordentlig Wikipediatrollning? Det tror jag skulle göra susen.

Det är otroligt hur mycket som kan stöta människor, ja det finns en kultur som går ut på att man lismande ska hålla med andra, om än det innebär att man ljuger. Jag personligen uppskattar ärlighet och tydlighet, och tänker att det är vad man bör eftersträva. Men det finns idag en trend att ärlighet och tydlighet är skrämmande, ja rent av förkastligt. Den som säger sanningen är en hemsk person, som att det var hans fel att sanningen är som den är.

Ibland när man berättar något för någon så tar personen illa upp. Det kan röra sig om något personen frågar om, och så när man svarar så blir personen sårad eller irriterad. Jag brukar bli tillfrågad i frågor om Den Nordiska Seden, jag skriver böcker om den. Men det finns människor som det jag säger inte är riktat till som blir ledsna och vissa blir rent av agressiva mot mig på grund av detta. Jag kan inte låta bli att undra varför de är det. Dessa personer har inte ens vår religion - det jag skriver eller säger handlar inte om deras tro. Bara insikten om att de inte håller på med Nordisk Sed gör dem arga på mig. Detta är obegripligt. Jag är en ganska harmlös person som råkar vara expert på en liten naturreligion, men detta kan reta upp vissa människor. Ingen hedning, de till vilka mina skrifter är riktade, brukar dock förstå denna irritation.

När man ser en persons brister så är det ofta så att man betraktas som hänsynslös när man berättar det för personen. Hur tänker man då? Skulle det vara hänsyn att förtiga sanningen för en person. När folk har missförstått något viktigt i livet - ska man inte påtala detta, så att personen har möjlighet att få ordning i livet?

Jag vet inte hur många som blir arga för att hedendomen inte är som deras egen romantiska fantasi. Men frågar man efter att få veta mer - förväntar man sig inte hitta något överraskade? Det är som människor som inte vill acceptera hur saker egentligen fungerar - det må vara slakteribranschen, barnarbete eller korruption. Men saker är ju som de är, sanningen är det den är. Det blir som flummet att kalla allting för tolkningar. "Det är ju bara som du tolkar hedendomen" - och så med tiden blir krig fred och frihet blir slaveri. Om hänsyn innebär att man ska ljuga för folk - är det inte dags att avskaffa hänsynen.

Man kunde tänka att det var att man skjuter budbäraren helt enkelt. Fast då borde man ju ta till sig budskapet med tiden och någon sådan tendens finns inte. Nej, föraktet för auktoriteten har gått så långt att man föraktar den som vet något. Ju mer obildad och inställsam en person är desto trevligare anses man. Det är verklighetsflykten som går så långt att man älskar illusionen och försvarar den mot sanningen. Om en pojke skulle ropa att kejsaren är naken så skulle pojken i dessa tider riskera att bli skjuten.